Tänk att man har knäppt av Persson!
- Tänk, här har man knäppt av både TV och radio iblant när han vart i farten. Utan ti vete vicke dyrbarhetar man gick miste om.
Han lär ju ha en del skulder trots allt på sitt gods, så det är väl till dem han försöker gneta ihop. Ty "den som är satt i skuld är inte fri" som han sa på sin tid. Alldeles gratis. Ja, bortsett från ministerlönen. Men det är ju skillnad på 100 000 i månaden och lika mycket i timmen.
Konsulter är som bekant inte billiga i drift. Men biskopens 15 000 för ett anförande framstår jämfört med Perssons som ganska modest. De två vänlighetskonsulenterna, som framträdde i Säveaulan i våras, däremot drog in sådär en halv miljon på sina dubbla seanser. Ännu har emellertid inga konkreta resultat förmärkts av deras verksamhet. Lapplisorna är lika benhårda som förut och snabbköpskassörskorna är ofta inte alls så söta och rara som Göran Ringbom framställer dem.
100 000 i timmen är inte kattskit. Men sådär är det med dessa världens store. Deras bäst före- datum infaller ofta efter det att de lämnat den offentliga arenan. Bill Clinton tillexempel tar en miljon för en timmes snack, men lär samtala gratis med Hillary. Det gör förhoppningsvis Persson med sin Anitra också. Men vem kunde väl ana, att det som på en del ledarsidor tidigare karaktäriserades som en timmes Perssonskt skitsnack i själva verket var värt en halv årslön för sjukvårdsbiträden och förskollärare.
Han var ju så att säga deras man. Den svenske arbetarledaren. Delegationer från u-länder drog emellertid på senare år en del inkorrekta slutsatser om förhållandena i vår monarki. Väl hemma kunde de berätta om drömlandet i norr:
"Arbetarna i Sverige leds av en godsägare och löner och standard för tunnelbaneförare, kioskbiträden och andra ligger därför troligtvis i paritet med arbetarledarens. Han är inte sen att fördöma och slå ner på den girighet som kännetecknar näringslivets företrädare, som till och med för sina anföranden kan ta tiotusentals kronor. I Sverige har alla arbetare det bra. Det säger förresten Persson själv".
Persson satt i alla fall i tio år och det ska han ha kredit för. Det finns väl nästan ingenting svårare än att lära sig att hålla ordning på nya ministrar. I forna tider var det lätt att minnas, att både vintern och finansministern var Sträng. Och vår längste statsminister hette Erlander, som väl kom någon gång efter Gustav Wasa.
Men det blev knepigare när det nya arbetarpartiet moderaterna trädde till. Arbetarledaren själv, Fredrik Reinfeldt, är ju emellertid mer eller mindre osynlig. Högerpolitiken får därför istället företrädas av Maud Olofsson, som egentligen är principiell centerpartist.
I begynnelsen av den Reinfeldtska eran ömsade man ministrar lika ofta som Häutvite Hilding byter skjorta. Och han är en snobb. Minns ni Cecilia Stegö Chilo? Hon var minister 6 oktober -06 till 16 oktober -06. Eller Maria Borelius? Hennes statsrådstid sträckte sig från 6 oktober -06 till 19 oktober -06. Det fick en att minnas den gamla skolans reguladetri: "Om en minister med tio dagars tjänstgöring får 1,2 miljoner i vederlag - hur mycket är då en med 13 dagars ämbetstid berättigad till?"
Reguladetrin kommer till heders också om man ska försöka sig på att matematiskt fastställa utfall och konsekvenser av vår nya sociallagstiftning. Det här kunde ha varit ett problem i gamla tiders matteprov:
"Neddragning av sjuklöneersättningen med 10 procent ger 55 000 nya jobb. Hur många nya jobb ger då en neddragning av ersättningen med 16 procent?"
Det här med ömsandet av statsråd fortsätter emellertid. Man hade alltså lärt sig att försvarsministern heter Mikael Odenberg. Men så helt plötsligt heter han Sten Tolgfors. Bara för att Odenberg insett faran i, att Putin ska lägga ner rör i havet utanför ön. Nu ska man alltså lägga namnet Tolgfors på minnet. Man får som vanligt försöka göra en ramsa. Som med Nyamko Sabuni: "Nyamko Sabuni är det inte mycket basun i".
Leilgards Ludde, som innerst inne är en vänlig själ, tyckte att jag kunde göra en strof om det där. Till och med kom han med förslag till en inledningsvers:
Borgerliga saker hända
än i våra dar minsann.
Borgerligast är dock denna:
alla statsråd som försvann.
Så jobbar vi med nyheter