Tatuerad Ofelia som är rena dynamiten

Lo Kauppi är dynamit. Hennes Ofelia viljestark och redan tatuerad, men med en far och bror som försöker tvinga henne till sträng kyskhet.När hon började repetera satte hon på sig burka.-Jag känner... helt plötsligt blev det en drömroll, säger Lo Kauppi och pausar en mikrosekund innan hon fortsätter sin flödande analys av den roll hon snart ska åka iväg för att slutrepetera: Ofelia i Lars Noréns uppsättning av Hamlet på Romateatern på Gotland som i höst turnerar landet runt med Riksteatern. En roll hon aldrig skulle ha gjort "med någon vanlig gubbregissör" och om det inte vore för det här speciella sammanhanget. *
Traditionellt brukar Ofelia spelas som den ljuva, som blir sinnesjuk av olycklig kärlek. När Lo Kauppi började repetera var det iklädd en fotsida burka. Helt och hållet hennes egen idé. Hon hade läst pjäsen.-Jag vill känna efter hur det kändes att inte synas och inte få säga någonting. Jag har ju ändå inga repliker. De andra garvade lite åt mig och tyckte kanske att jag var lite jobbig.Som sångare i bandet Vagina Grande har hon två gånger under konsert förklarat att just den här låten är tillägnad alla kvinnor som måste visa fittan för pengar och inte bara när de själva har lust, som hon just där och då. Sedan har hon dragit ner brallorna och spelat. Hon minns särskilt en tjej som skrattade hysteriskt.-Vissa saker kan verka helt obegripliga för en del, men jag märker ändå att jag får ett igenkännande hos väldigt många tjejer. Man kan ju tycka, varför göra det så jävla krångligt, det är väl bara att göra den där scenen, stå där i en klänning och vinka av din brorsa. Var olyckligt kär i Hamlet, ta livet av dig för att din pappa dött.-Men ska jag bli förnedrad, slängd i backen och gå i kloster måste man veta vad man vill berätta med det. Det måste man fan veta. *
Lo Kauppi-Ofelia ter sig plötsligt allt mindre osams. Med den självbiografiska dokumentärroman "Bergsprängardottern som exploderade" i färskt minne, kan man höra de tonårsmässiga invändningar Lena Kauppi, som hon hette då, skulle haft mot förmanande och stränga fäder och bröder som Polonius och Laeretes. De som som vill hålla sin dotter och syster ren och obefläckad. Som kallar henne fjolla och ett stundens nöje för den prins som står skyhögt över henne i rang. Just det framhåller de noga. De vill till varje pris kontrollera och kuva hennes sexualitet.-Amä, skulle Lena ha sagt.*
"Bergsprängardottern som exploderade" slutar för sexton år sedan. Lena har just blivit Lo. Hon är 21 år, studerar på komvux med dagarna ordentligt inrutade för att inte falla tillbaka i bantningshysteri och bulimi. Även om det var boken hon började skriva kom teaterföreställningen först. En teaterföreställning av den sort som trots teaterkonstens förgänglighet blivit kvar hos väldigt många som sett den. Mycket av hennes liv är redan omskrivet just därför. Hur hennes bergssprängare och tornedalsfinne till far söp hårt och hur hon själv valde sträng kroppskontroll för att känna sig nöjd med sig själv. Lena Kauppi började knarka, inte för tripparna, utan för att hålla sig smal. För att vara perfekt. Ett knarkande vars perioder av smal lycka snart blev till korta stunder, kanske tio minuter, innan ångesten och paranoian tog över. Att hon till slut tog sig därifrån var till stor del inte tack vare utan trots den vård hon fick. Redan på behandlingshemmet samlade hon material för att kunna skriva boken om en förödande fientlig Hasselapedagogik. Lika sorgliga som hon framställer knarkets fasor, lika uppmuntrande är den kaxighet och styrka hon trots allt hela tiden besitter.Som ny i klassen, finnunge bland villabarnen i Nacka frågar den populäraste killen chans på henne. Till slut vänder hon sig om och svarar ja inför hela klassen. Tio minuter senare vänder hon sig om igen - och gör slut. På lunchen följer hon med en flicka i hyreshusområdet hem. Hennes mamma ligger utslagen i en soffa. I en fåtölj sitter en sovande gubbe och dreglar. Men värst är bajskorven på golvet. Flickorna städar, lägger ett rent lakan över mamman, och går sedan tillbaka till skolan. Vilken tur att det var mig hon tog hem, inte någon av de andra, tänker Lena.*
Senare i livet måste hon ta sig tillbaka till London för att skaffa knark, bli smal. Hon tar familjens Volvo och kör hela vägen, Stockholm-centrala London. Det är vänstertrafik och hon har haft körkort i två veckor.Boken blir en naturlig fortsättning på en teaterföreställning som lockade mängder av människor in bakom scenen för att berätta - om sig själva. -Alkoholism är en folksjukdom, det är rent absurt att man inte får lära sig i skolan om alkoholism i stället för åar och sjöar. Man skulle kunna ta bort så mycket skuld om man talade om alkoholism på biologin. Som barn eller vuxen vill man ju aldrig sluta hoppas att den man älskar ska sluta dricka. Det går att bli nykter alkoholist, men det går inte att åstadkomma det åt någon man älskar, det tycker jag att man borde få veta.-Och jag vet jättemånga som knarkat får att vara smala, som hamnat på Hinseberg eller Ystadfängelset för att de har bulimi. De anorektiska kroppsidealen är västvärldens burka, menar Lo Kauppi. Nu väntar en lång föreställningstid som Ofelia, vars namn betyder hjälp, och vars död i hennes ögon handlar långt mer om en destruktiv samhällsstruktur än ett brustet hjärta.