Teater om det osedda barnet

Men den först rytmiska låten hinner knappt börja, förrän ett vitt rep slängs över muren. En surmulen och energisk kille med neddragen mössa och baggy shorts kommer nedklättrande. Lille Rickard Tyrann tar över scenen med ett fantastiskt minspel och ett livligt kroppsspråk. Sanna Ingermaa Nilssons gestaltning av "snorvalpen" är trovärdig rakt igenom. Det är ungt. Det är friskt. Och en sjuhelsikes massa energi.
- Vill ni ha action, bullar och grymma karaktärer, frågar Lille Rickard.
- Ja, ropar barnen i kör.

Framför publiken står en pojke laddad med aggression och rastlöshet, ett barn som bara vill passa in. Han är ensam, på rymmen från trasiga hemförhållanden och med känslan av ett starkt utanförskap. Och han vill bestämma. Allt.
Lille Rickard jagar iväg bandet till ett hörn av scenen och gör v-tecken mot publiken. Ockupationen är ett faktum.
Snart blir hans fristad störd av två skådespelare som tillhör utomhusteatern. Hon (Mikaela Hagelberg) - en fåfäng lady med nostalgitripper från den gamla goda teatertiden. Han (Anders Nilsson) - en festlig och lekfull filur med stort hjärta för barn. Andreas Nilsson har en ypperlig känsla för komisk tajmning och skratten faller tätt när han leker fram olika gestaltningar,

Detta är en metaföreställning - en föreställning i en föreställning. Eller snarare ett rollspel på en teater i en föreställning. Låter det komplicerat? Det gör ingenting. Den ystra ensemblen har barnens, liksom de vuxnas, totala fokus rakt igenom.
Lille Rickard gör allt för att för att få vara kvar hos de vuxna. Han slåss, han spelevinkar och utmanar skådespelarna på rollspelet: "Vem vill bli kung?" Regera, eliminera och respekt.
Spelet kan börja och bandet ackompanjerar med rytm och takt. Målet: att erövra kungakronan.

Moderna raptexter blandas med Shakespeares citat. "I´’ve got the power", rappar lille Rickard. Ett stålrör blir en bazooka och en lila teaterkappa blir symbolen för den lytte Rickard III.
Första uppdraget: eliminera kungen. Check. Andra uppdraget: skaffa en drottning. Allt går över styr. Lille Rickard flippar. De vuxna tröttnar på det överenergiska barnet.
- Nu måste han hem. Vi klarar inte att ta hand om honom, väser hon.
Ensam på scenen blir barnet Rickard slående sårbar. Vuxna som inte tar ansvar. Självföraktet sipprar upp. Ingen vill leka med någon som är jobbig och bara ska bestämma.
Det är en politisk och medveten text (av Lotta Grut) med regi (av Karin Kickan Holmberg) som tillåter lekfullt spelrum och interaktion med barnen. Genustanken tränger igenom när Mikaela Hagelbergs karaktär frågar varför inte en drottning kan bli kung?
I slutet får monarkin sig en känga, när det blir demokratisk röstning om kungatronen ska gå i arv till prinsar och prinsessor eller framröstas av folket.
Efter en handuppräckning vinner den vänstra sidan - och Lille Rickard blir kung. Vald av folket. Det blev alltså precis som den lille tyrannen lovade i början - action, bullar och grymma karaktärer.

Teater om det osedda barnet

Roma klosterruins mittskepp har förvandlats till en gammal utomhusteater. Bandet Little Richard ska ha sin första spelning.