Teatern var hans främsta scen

Filmerna i all ära men teatern var Ingmar Bergman främsta scen: Han regisserade över 170 föreställningar för teaterscenen, radio och tv. Hans viktigaste redskap var skådespelarna - utan rätt "besättning" ingen föreställning.
"...ögonblicket är triumfatoriskt, dagen har inte varit förgäves, våra tveksamma liv har äntligen haft mening och färg. Det slappa horandet har förvandlats till kärlek. Det var som fan! Det är som fan!"
I självbiografin "Laterna Magica" berättar Ingmar Bergman hur en föreställning föds. Skådespelaren är en älskad vän, någon han skakar försiktigt. Just i skådespeleriet låg mycket av hans storhet som regissör.
- Om det finns någon linje i min teater så är det skådespelarna, sade han också till teaterkritikern Henrik Sjögren.
Stina Ekblad gjorde Bergmans "Markisinnan de Sade". Max von Sydow som "Peer Gynt" i Malmö på 50-talet var en helt annorlunda uppsättning än den med Börje Ahlstedt på Dramaten trettio år senare. Regissören var äldre, men skådespelaren också en annan. Bergmanskådespelare blev ett epitet för åtminstone tre generationer svenska skådespelerskor. När Ingmar Bergman ville göra en radioteateruppsättning och inte fick den ensemble han ville valde han att inte göra den alls.

*
Redan från och med 1944 stod Ingmar Bergman i centrum för svensk teater, inte sällan i "stormcentrum" som Henrik Sjögren skriver i sin bok "Lek och raseri". En av de mer medialt uppmärksammade stormarna från senare tid var brytningen med skådespelaren Torsten Flinck, en av få skådespelare som inte lär höja Bergman till skyarna. Flinck var en av Bergmans mest uppskattade protegéer och hade huvudrollen i hans "Mistantropen". Men när Bergman strax innan en planerad USA-turné såg om pjäsen blev han så missnöjd att han stoppade turnén - Flinck hade "öppnat eget" förklarade han senare. Symptomatiskt nog var Flincks rykte som "självförbrännande geni" exakt samma som fästs vid en ung Bergman.
Sin tid som Dramatenchef 1963 till 1966 beskriver Ingmar Bergman som ett ständigt slit; han var alltför splittrad för att komma vidare konstnärligt. Han slog ner en antagonistisk kritiker; hans nervösa mage gav honom ett eget dass. Han tvingades pensionera teatergiganten Olof Molander som på sin ålders höst satte skräck i skådespelarna.
Därefter valde han konsten istället för chefandet. Inför sin avskedsföreställning på Dramaten för fem år sedan dammade Ingmar Bergman av Ibsens "Gengångare", inte genom scenografi eller moderna kostymer utan genom en nyöversättning med radikalt moderniserat språk.

*
Dramaten var den enda plats som kunde konkurrera med Ingmar Bergmans väldokumenterade kärlek för Fårö, dit han flyttade 1965 efter skilsmässan med pianisten Käbi Laretei.
- Jag föreställer mig en framtid med två fasta punkter, Fårö och Dramaten, och här kommer jag att stanna till dom bär ut mig med fötterna före, sa han i en intervju i Dagens Nyheter 1983.
Glädjen går till viss del att tillskriva Bergmans turbulenta år i Tyskland. Bakgrunden till flytten är (ö)känd: Under en repetition av Dödsdansen 1976 blev Ingmar Bergman bryskt avbruten av skattepoliser. Han friades senare från alla misstankar om skattebrott men det hjälpte inte; Bergman gick i självvald exil i Tyskland.
Hemkomsten till Dramaten var startskottet för en lång produktiv period med flera uppmärksammade föreställningar: "Kung Lear", "Lång dags färd mot natt", "Yvonne, prinsessa av Burgund", för att nämna några. Ingmar Bergman själv framhöll enligt Henrik Sjögren "Hamlet" som en favorit. Att inte alla kritiker höll med tog honom hårt, så hårt att han sköt upp "Backanterna" som han egentligen tänkt sätta upp direkt efteråt.
I självbiografin "Laterna Magica" prisar Bergman ändå kritiken som eld för kreativiteten: "Innan jag tystas av biologiska skäl, vill jag gärna bli motsagd och ifrågasatt. Inte bara av mig själv, det sker varje dag. Jag vill vara besvärlig, retfull och svårplacerad."