HITLÅTENS HISTORIA DEL 1 (GT) Det finns förvisso gotländska rötter på farmors sida, men det är inte dem han sjunger om. Det här är berättelsen om en snyggt snodd pastisch som lite motvilligt kommit att bli Lasse Tennanders signatur.
”Det är någon Stockholmstrubadur som flyttat in” sa folk på bygden när Lasse Tennander började cykla omkring i socknen i jakt på refränger.
Det var tidigt 1980-tal och proggaren och urstockholmaren, då med hits som ”Längst där inne är himlen ändå röd” och ”Med revade segel” bakom sig, hade köpt loss de där 3000 kvadratmeterna mark i Hamra.
Han kände ju Ringbom, krukmakaren, från åren i Uppsala då de både pluggade där och fick via honom nys på marken där han sedan byggde.
Som om det behövdes ett andningshål från Götgatsbacken, Kvarnen, Vita bergen och Sofia kyrka, allt det där som var hemma och vant och fond till så många låtar.
”Hitlåtens historia” är tillbaka med en andra omgång reportage, bara två månader sedan den förra. Då berättade bland andra Pugh Rogefeldt, Susanne Alfvengren och Marie Nilsson om låtar som nått in i mångas hjärtan. Först ut nu är Lasse Tennander med sin låt ”Rötter”.
Vi ses i det hus i Hamra där han tillbringar så mycket tid han kan, vitt är det med blå dörrar och fönsterkarmar, på taket en vindflöjel i form av en gitarr.
Han och hustrun Eva gick annars ut hårt, målade nämnda detaljer rosa men då växte pratet från öra till mun så det var lika bra att retirera till Gotlandsblått.
Han sökte, säger han, och fann inte bara en plats för rekreation utan lika mycket ae plats att skriva sin musik.
Och så kom det att bli.
– Sedan 1981, när vi byggde det här, har jag skrivit de allra flesta av mina låtar i Hamra. Ofta har jag haft idéerna klara och sedan åkt hit och fått allt färdigt, berättar han.
Det är där de där cykelturerna kommer in i bilden, vi återkommer till dem.
Vi ska prata om låten ”Rötter” i den här intervjun, åtminstone låta den vara navet kring vilken artikeln snurrar.
I kontakterna inför vår träff, via mejl och telefon, har vi vänt och vridit på vilken låt vi egentligen ska prata om. Kanske ”Lisa, Lisa”, kanske ”Nu blåser vi ut ljusen (Stolta stad)”, kanske ”Ska vi gå hem till dej”, jo, den skrevs verkligen av Tennander redan 1974, långt innan Magnus Uggla gjorde en omtyckt cover.
Men, nej...
– ...det måste nog bli ”Rötter” ändå, den gav ju mig en helt ny publik. Och även om det inte var en jättehit just då så har den vuxit under lång tid.
Han hade, sedan albumdebuten ”Lars Vegas” 1974, gjort sig ett namn inom proggen med sin akustiska gitarr och sina röda texter.
Musikintresset hade startat med Radio Luxemburg och Klas Burlings program i Sveriges Radio och en ny grupp som hette The Beatles. Tidiga musikminnen där, vilka så småningom ledde honom in i låtskrivandet.
Men sedan kom 1980-talet och proggen tynade. Lasse stod villrådig; kanske skulle han trots allt bli lärare ändå.
– Jag sa till och med upp mitt skivkontrakt, men tänkte ”jag gör en grej till, jag skriver några nya låtar och gör en föreställning”. Det var mest för att hela tiden slippa spela mina gamla.
Hans förhållande till ”Rötter” har därför alltid varit lite komplicerat. Den var ju aldrig seriöst menad, till skillnad från många andra texter!
– Den skrevs till en enmansföreställning jag gjorde på Mosebacke, ”Jag är ledsen att jag är glad”. Det var en pastisch på den popmusik som fanns före Beatles, det är de rötterna den handlade om.
Om låtarna på radio, om alla singlar, förstås; de han köpte och som kompisar som gick på sjön tog med sig hem från USA.
– Det var Bobby si och Bobby så och det var ”honeypie” och ”my sugar” och alla hade samma ackord. Jag gjorde en grej av allt det där, en pastisch, en hälsning till den tiden, det är de rötterna jag hade i tanken:
”Åh Carol, min vän/ min honungspaj, mitt sockerbär / Kom ihåg att våra rötter/ dom kommer alltid finnas här”.
Bakgrunderna till Mosebacke-föreställningen spelades in i Sandkviestudion, Micke Lyanders studio som då låg i Öja. Bland gotlandskompisarna fanns såväl Janne Bertholdsson som Göran Ringbom med vid inspelningen.
När skivbolagsdirrarna fick höra resultatet blev de eld och lågor och kom med ett motbud; vi kanske ska skriva ett kontrakt igen?
Så kom det sig att ”Rötter” gavs ut på singel, som b-sida till Lasses egen favorit ”Honungshöst”.
– Men på LP:n skulle den inte med, aldrig, det var ju ingen riktigt låt!
Men vi vet hur det gick. För in från höger kom Ola Håkansson, tidigare i Ola & the Janglers och inte minst hitmaskinen Secret Service, och tittade länge och väl på Tennander då denne sa nej, nej och nej och yttrade sedan: Du är fan inte klok.
Lasse skrattar åt minnet:
– Jag tänkte att han kanske ändå vet lite bättre än jag vad som kan funka. Så jag sade okej till slut, hela plattan döptes till ”Rötter”...och sedan dess har jag fått leva med den.
Sade någon att pop inte kan förändra livet?
Från och med just skivan ”Rötter”, inspelad i såväl Park studio i Älvsjö som i Öja och utgiven hösten 1985, är hans allra flesta låtar till dels skrivna i Hamra.
Här har han svingat sig upp på sin blå Crescent och hojat runt i bygden i jakt på de rätta orden.
Här har han funnit lugnet och kanske också arvet från sina förfäder, farmor kom föddes i Västerhejde på 1800-talet och Lasse har ett marmorsmycke sparat som hon en gång bar.
– Jag har ofta kommit hit med halvfärdiga verser, då har det varit perfekt att sätta sig på cykeln.
Den galne trubaduren.
– Ja, haha...det blir så skön rytm när man trampar, det går för långsamt att gå, nej, cykel har varit bra. Jag brukar tvinga mig att inte komma hem förrän versen är klar. Ofta har det blivit något med havet.
Många av Lasse Tennanders låtar skildrar ett älskat Stockholm, inte sällan befolkat av Lisa och Lille Per, men den som lyssnar nog hör spår av Hamra i snart sagt varje låt.
– Ja, skrattar han, till och med i ”Stolta stad” som handlar om Stockholm eldas det på stranden!
Och mer: I ”Öppna sår” från skivan ”Fullständiga rättigheter” stiger solen över Gotland medan en ensam man stoppar en stridsvagn på Himmelska fridens torg i Peking, i ”Så gott vi kan” från ”Ett rum och son” rasar stormen vild och hård på havet utanför oss.
Redan i ”Livet, kärleken och konsten att stämma en gitarr” från 1978, vilken har undertiteln ”Sommarsång på Sudret”, är havet oändligt och blått och himlen så ljus och klar.
Det var innan huset byggdes, då han provbodde Gotland om somrarna i ett hyrt hus i Sindarve.
I ”Rötter” blåses äventyr och lust in, vågorna bryts mot en ny kust och vi står här på stranden, min vän, och vinden sliter i din hästsvans och blåser bort din barndoms lugg.
Här kanske nyckeln till nästa skiva finns, den fina ”Ett rum och son” (det värderande ordet ”fina” helt medvetet använt av artikelförfattaren). Det är en handfull låtar som handlar om kärleken mellan far och son och det stänk av vemod som finns i det faktum att barn växer upp och så småningom flyger ur boet.
Precis som hans egen son Johnny gjorde, han som nu är vd på musikförlaget Sony/ATV i Skandinavien.
Och precis som det, i ”Rötter”, känns ett hugg i hjärtat, när vinden blåser bort den där barndomsluggen.
Eller hur det nu ska tolkas. Kanske ska det inte tolkas alls.
Det rasslade till samtidigt. 1985 fick tre polare sina största hits; förutom Tennander också Peter Lundblad (”Ta mig till havet”) och så ”Snabbköpskassörsken” med Ringbom, Bertholdsson och di andra sma.
För tolkats har det minsann gjorts, folk har läst in hur mycket som helst i den där klacksparkstexten:
– ”Åh, det påminner mig om Piteå”, säger någon. Jaha. Den har vuxit sig större än jag någonsin kunde tro.
Vilket är ditt förhållande till låten i dag?
– I dag är det gott, nu spelar jag den gärna. Men det var en period på 90-talet när det blev nästan jobbigt, det var bara den folk ville höra. Om jag lirade på något mindre noggrant ställe, om jag säger så, kunde folk komma och lägga handen över gitarren och vråla ”spela ’Rötter’ istället!”, ”Men det gjorde jag nyss”, ”Spela den igen!”.
Den har blivit din signatur som på sätt och vis tagit över. Vilka låtar skulle du vilja att lyssnarna upptäckte istället?
– Balladerna med seriösa texter, de som krävs livserfarenhet för att skriva. Det är fortfarande inte många som skrivit om att vara pappa och känslorna det medför.
”Sedan dess har jag fått leva med den”, sa Lasse tidigare i texten. Och hur problematiskt förhållandet än varit till den där dängan har han mycket att tacka den för. Bankkontot fylldes, en yngre publik strömmade till sedan proggarna börjat stanna hemma.
Och han själv sänder en tacksam tanke till radiorösten Kersti Adams Ray. Det var hon som valde b-sidan på den där singeln och pluggade låten hårt i sina förmiddagsprogram.
– Näst efter min fru Eva är nog Kersti den kvinna som betytt mest för mig, ler Lasse.
I år tar han ett sabbatsår, första lediga sommaren sedan 70-talet. Mängder av turnéer och femton album har det blivit.
Så hur får du nu tiden att gå?
– Läser böcker, lyssnar på musik. Det finns alltid saker att göra. Och så är jag här i Hamra så mycket som möjligt.
Men frågan är om det blir fler låtar, det låter som han tvekar. Han skriver inte särskilt mycket längre, inte som förr.
– Jag vet inte...ibland känner jag att det är mer eller mindre klart, att jag berättat det jag vill. Men det händer att jag sätter mig med gitarren, så man vet aldrig.