Thomas Kanger har tagit sig vatten över huvudet

Journalisten och författaren Thomas Kanger har skrivit en rad uppmärksammade spänningsromaner. I Gränslandet återvänder han till sin Elina Wiik, kriminalinspektör och huvudperson i flera av hans tidigare böcker. Den här gången dras hon in i den etniska kampen mellan serber och kroater som satte blodiga avtryck i det forna Jugoslavien och skapade hat in i framtiden. Dessförinnan hinner hon drabbas av en vild passion, som slutar i depression och graviditet. Då har kroaten Alex, mannen hon älskar, dött med en kniv i hjärtat. Det sker i en italiensk bergsby, där de båda mötts, sedan Elina Wiik hals över huvud flytt det polisjobb i Västerås hon inser att hon inte står ut med.
Bokens ramberättelse handlar om Stella, en kroatisk flicka som sett våldet i vitögat och valt hämnden för att kunna hantera det. Hon äger en bok om en flicka på ett moln, vilken har förmågan att förskjuta tiden med de ögonblick som kan förändra en människas liv. Kanger låter antyda att det kanske är hennes mystiska ingripanden som skickar en blixt eller ett oväder i rättan tid för att ändra världens gång. Över huvud taget leker han med teorier kring tiden. Alex visar sig till exempel vara en astrofysiker som blivit bestulen på sin forskning kring tidsbegreppet.
Thomas Kangers intelligenta sätt att skapa intrig och hans skickliga handlag med språket är väldokumenterade. Inte för inte utbildar han sedan tio år journalister i Palestina och Vietnam. Men med Gränslandet har han, enligt min mening, tagit sig vatten över huvudet. Jag upplever boken som okoncentrerad och framställningen så stel att allt känslomässigt engagemang för gestalterna uteblir. Detta trots att här talas mycket både om kärlek mellan man och kvinna och om moderskärlek. Elina föder nämligen dottern Mina under resans gång.
Från en tam upptakt jagas man in i intrikata händelser. De omfattar tre mord i bokens nutid och åtskilligt fler begångna under serbo-kroatiska utrensningen. Det blir rörigt och därmed ointressant. Kan det möjligen bero på att författaren är alltför uppfylld av att föra fram budskapet att hämnd alltid är av ondo och därför förfaller till föreläsningston?
Själv känner jag mig extra lurad därför att jag alltid öppnar en bok av Thomas Kanger med förväntningarna på högspänn. Jag förutsätter att han skall ge läsning av högsta klass och blir besviken, när han inte är bättre än genomsnittet.