Thomas Quick och granskarens dilemma

Är Thomas Quick mördaren, eller inte? Ni som såg Hannes Råstams reportage i SVT:s Dokument inifrån tänkte rimligen - stämmer det här? Är Quick dömd på riktiga bevis och bortom rimliga tvivel? Eller, har han hittat på alla sina erkännanden när han var sjuk och full av droger? Eller, ännu värre, har rättspsykologer lockat fram det hela och hjälpt honom med brottsbeskrivningarna genom psykologiskt hokuspokus?
Om Ni inte såg programmet så försök med SVT Play. Det är ett viktigt teveprogram. Om Quick får resning följer en komplicerad process för lång tid framöver. Det gäller minst åtta mord.

*
Argumenten i Råstams program är skakande och övertygande. Råstam är yrkesskicklig. Kanske är han bäst i sin genre. Programmet ger ett starkt intryck av objektivitet och saklighet. Råstam driver tesen att Quicks domar är fejk och påhitt, men han driver inte tesen i direkta påståenden.
Råstams yrkesskicklighet ligger i att han elegant styr tittarens känslor och tankar. Avsikten är att tittaren ska känna att han eller hon självständigt drar egna slutsatser utifrån objektiva fakta, exempelvis att Quick var sjuk och drogad när han erkände.
Råstam ger sig ut för att granska, men inte döma. Här uppstår ett dilemma. Den granskande makten, i form av teveprogrammet, driver tesen om Quicks oskuld med hjälp av känslor och skickligt berättande, medan den dömande makten, i form av rättsväsendet, förväntas vara objektiv i alla lägen. Rättsväsendets objektivitet är nu starkt ifrågasatt genom Råstams program om Thomas Quick.
Om teveprogrammet leder till resning är det givetvis en god sak - om Ouick dömts genom berättelser som han hittat på med hjälp av rättspsykologer och droger. Frågan är om det är bra eller dåligt för rättssäkerheten att det ofta är ett enskilt journalistiskt initiativ som ligger till grund för att ifrågasätta den dömande makten. Råstams program är trots allt en partsinlaga.

*
De tusentals tittare som såg Råstams program tänkte - det är något som inte stämmer, vem talar sanning? Därför är det viktigt att peka på att Råstams program är en villfarelse i meningen objektivitet och saklighet.
Den som nu inte tror mig i det påståendet - uppmanas därför att studera programmet noga och analysera det i sina beståndsdelar - bilder, repliker, speakertext, klippning och allt det. Det är då tydligt med vilken skicklighet Råstam presenterar sin programtes eller fråga - är Quick dömd med bevis och bortom rimliga tvivel?
Råstam behärskar alla medel att manipulera med känslor och uppmärksamhet. Det betyder inte att programmet är dåligt. Råstams yrkesskicklighet är beundransvärd. Kanske är han bäst i Sverige just nu.