Tiden finns inte, bara platser - och så Gerald Murnane

Också Gerald Murnane skriver texter som i stor utsträckning handlar om texter, men också, och kanske framför allt, om platser som han är besatt av att skriva om i sina texter där personerna ofta också är besatta av just platser och deras olika förhållanden till varandra.
Med monoman, man kunde nästan säga autistisk, envishet befolkar Murnane närgeografin runt staden Melbourne med män som jag antar liknar honom själv på många sätt men som förstås aldrig kan vara Murnane eftersom han inte finns i texterna utan, i alla fall i min föreställning, vid den gamla skrivmaskin där de växer fram. En skrivmaskin han knackar på med ett enda finger.

Ett slags drömmar
Men just nu, när dagsljuset svunnit och ersatts av ljuset från en lågenergilampa, när jag tänker på honom vid sin skrivmaskin är han kanske i färd med att hålla en av sina föreläsningar om hur man skriver skönlitteratur. Fast när jag tittar på klockan och räknar på tidsomställningen är det troligare att han ligger i sin säng och kanske drömmer fram nya berättelser.
För hans berättelser är ett slags drömmar. "Verkligheten" betraktad genom ett språkfilter liknande drömmens. Om nu inte drömmen är vår enda värld utanför språket.
Platsen är viktigare än i nästan någon litteratur jag läst. Nej, jag måste ta bort ordet "nästan" i förra meningen. Då blir det sant. Murnane har sannerligen gjort Vladimir Nabokovs bestämda hävdande till sitt när han i novellen "Första kärleken", där han läser Nabokovs novell "First love", skriver: "Det har aldrig någonsin funnits, finns inte och kommer inte att finnas något sådant som tid. Det finns bara plats. Det som folk kallar tid är bara platser som följer på platser."

Åtta böcker
Kan man ifrågasätta detta uppenbara? Om man bara tänker efter. Murnane har, gång på gång, tänkt efter och byggt ett storslaget författarskap på den insikt han kommit fram till.
Gerald Murnane är född 1939 och har bara några gånger lämnat sin delstat Victoria. Han är inte mycket för resor, berättar han i en intervju.
Det är som om besök i främmande städer skrämmer honom lika mycket som de ofta vilsekomna, lätt tafatta och av platser besatta män som befolkar hans texter.
Han har publicerat åtta böcker, romaner, berättelser, essäer, noveller som liknar varandra nästan intill förväxling. Murnane själv föredrar beteckningen "fiktion" på sina böcker.
Men han har också fyllt 31 arkivlådor i sitt arbetsrum med dagliga texter om allt emellan himmel och jord, inte minst kopior av alla de brev han skrivit.

Ett slags kartor
Böckerna är ett slags kartor över de kartbilder och landskap han ständigt bär med sig. Kartor över både yttre och inre landskap och kartor som visar skärningspunkterna dem emellan. Han förenar i sig de två typer av författare han beskriver i novellen "Stenbrottet", den som finner tomma platser på verkliga kartor och de som uppfinner nya kartor eller tillägg till redan existerande.
Murnane har det exakt arketypiska, australiska utseendet, ett slags litteraturens Ken Rosewallutseende: fyrkantigt ansikte och en mun som liknar springan i brittiska brevlådor.
Hur frestande är det inte att hela tiden se honom i alla de jagberättare som befolkar hans berättelser: exakta, repetitiva, sorgsna, nostalgiska och maniskt själviakttagande. Detta vanliga misstag man som läsare så ofta och alltför gärna vill göra. Och här en författare som verkligen inbjuder till det.
Man inbillar sig att man inte ser fallgroparna. Men de finns och man bör se upp för det finns också ett bråddjup i berättelserna men dolt av detta monomana, kanske magiska, men knappast stabila textflöde som efterhand suger in en i en litterär värld man inte finner någon annanstans.

Ett eget universum
Och det är väl den bästa karakteristiken: det är ett alldeles eget litterärt universum Murnane har skapat i sin egen del av världen. Och i det här fallet är det ingen kliché. Sådana har för övrigt ingen plats i detta författarskap.
"Sammetsvatten", denna vackra volym i Albert Bonniers alltid lika spännande Panacheutgivning, innehåller elva noveller. Den kortaste åtta sidor, den längsta sjuttiofyra. Panache sägs ibland, alldeles för slarvigt, vara hemvisten för smal litteratur. Kanske är det ibland så. Sedan kan man i evighet diskutera smal och bred i samband med litteratur.
Men om ni utan fördomar vill möta utländska, inte alldeles välkända, författare, som kan skaka om er föreställning om litteratur, då är Panache något ni inte kan vara utan.

Betydelsefull
När jag håller Panachvolymen med Murnanes noveller i handen genomfars jag av en känsla av att ha kontakt med den "stora" litteraturen. "Stora" betyder inte mycket lästa utan snarare den "verkligt betydelsefulla". Den känsla jag kände första gången när jag i ungdomen höll Hermann Brochs "Vergilii död" i handen. Den känslan.
Och en sak är säker. Om ni i n t e läser Gerald Murnane lämnar ni den här världen betydligt fattigare än ni skulle ha behövt vara. Men om ni väljer att läsa honom har han ett råd. Ni bör tillhöra gruppen noggranna läsare snarare än snabba läsare.
Å ena sidan: om inte det här är en stark nobelpriskandidat begriper jag ingenting. Men hur det, vid eventuell utnämning, skulle gå till att få den resovillige Gerald Murnane (han flyger inte och han betraktar havet som en fiende) att komma till det för honom exotiska Stockholm begriper jag å andra sidan inte heller.

Tiden finns inte, bara platser - och så Gerald Murnane

Det ni nu börjar läsa, skrivet av mig i det sista dagsljuset den regniga fredagen den 4 december, är en text som skall sysselsätta sig med de texter som ingår i novellsamlingen "Sammetsvatten" som skrivits av den australiske författaren Gerald Murnane.