Tidningsgrabben Evert tillbaka mitt i distriktet
Jag tycker att det fattas några kåkar här, säger Evert Lindfors med en blick ut genom panoramafönstren på Almedalsbiblioteket.
Foto:
Minns du när man bar ut julnumret på julafton. Man fick alltid saker och kom hem med tidningsväskan full, säger någon i publiken.
Evert Lindfors minns. Han har i "De 63 tidningarnas väg" berättat om slitet med tidningsbunten, sex eftermiddagar i veckan. Sex år höll han på. Distriktet som sträckte sig från hamnen och upp över Hällarna var ett av de sämre, det blåste ofta snålt och Evert Lindfors gick där i regn och snö, kyla och mörker. Tolv kronor i månaden var lönen.
"Under de mörka kvällarna började man drömma med tidningspacken under armen. Det föddes en fantasivärld, i den försvann, levde man. Det man inte fick i livet, föddes i drömmen", skriver han i boken.
Trots det slit han själv hade, så vill Evert Lindfors krama om varje tidningspojke han ser i dag.
Hade jag inte fått gå med den där tidningsbunten hade jag inte haft något roligt i livet, berättar han.
Att minnena av människorna han mötte under åren som tidningsgrabb förgyllt livet förstår man när man hör Evert Lindfors läsa ur sin bok. Han har roligt när han läser, njuter av de mustiga formuleringarna och av de dråpliga situationer han beskriver. Vid gårdagens författarträff läste han valda delar ur boken; om hur han mirakulöst räddade pappersgumman, om hur han en gång fick värma sina stelfrusna fingrar på en pigas bröst, och om hur han på en och samma dag både drabbades och blev av med den förfärliga sjudomen ledan. Lika dråplig som historien om ledan är berättelsen om hur barnen på gatan där Evert Lindfors bodde, S:t Klemensgatan, hittar en fågel som de begraver. "Här vilar anden" skriver de på en skylt över graven, vilket upprör pastor Öberg som får se graven. "Anden far till himlen" påpekar pastorn strängt.
Mitt i berättelsen om fågelbegravningen avbryter Evert Lindfors uppläsningen. Barnen plockade blommorna till graven i Botaniska Trädgården, och Evert Lindfors undrar:
Det finns väl inga poliser här?
Med en bok fylld av sådana skrönor undrar man förstås hur mycket sanning det finns bakom. Evert Lindfors gjorde en jämförelse med sitt arbete som skulptör.
Jag kan inte fantisera. När jag skulpterat och målat har jag alltid haft något framför mig.
Men han har något spjuveraktigt i blicken, och i nästa andetag citerade han Dostojevskij:
"Jag måste ljuga lite för att ni ska tro mig".
Fiktion har jag aldrig gillat. Annat är det med inbillning, för den är sprungen ur realiteter.
"De 63 tidningarnas väg" hade kunnat bli en dokumentär Visbyskildring. Men Evert Lindfors bok är långt ifrån det.
Jag nämner avsiktligt aldrig orden Gotland eller Visby i boken, säger han.
Den som vill ha en skildring av gotländskt 30-tal får läsa mellan raderna. Evert Lindfors gör jämförelser med måleri och skulptur; även med texten kan man nå långt och man hittar den bakomliggande koden. Gårdagens författarmöte inleddes med att Staffan Lundberg gav lite bakgrundsfakta om Evert Lindfors. Evert Lindfors (född 1927) växte upp på S:t Klemensgatan (där han gör ett återbesök i dag), påbörjade yrkesskola för att bli snickare men tog sig som fripassagerare på en båt till Stockholm.
1947 kom han till Frankrike, där han ännu bor. Han arbetar som konstnär, först som målare med på senare år som skulptör. Nyligen avslutade han en utställning tillsammans med sin hustru Barbro Blomqvist-Lindfors på Galleri Hedlund i Stockholm.
Guldkorn. Evert Lindfors har samlat porträtten av människorna han mötte som tidningsbud i "De 63 tidningarnas väg". Det är en samling guldkorn. Boken utkom förra månaden.
Populär. Evert Lindfors är populär. Ett sextiotal personer kom för att lyssna till honom i Almedalsbibliotekets foajé, och många ville ha en bok signerad.Foto: HENRIK RADHE
Så jobbar vi med nyheter