Till förgänglighetens lov
Fötter gjutna i is som smältande vandrar över det gamla foderbordet i ladugården. Vattenbilder som böljar över ladugårdsväggen. Screentryck på blästrat plexiglas.
Begreppet transparent får sin förklaring i hennes utställning på Teatergalleriet i Stenkyrka.
Recycle, flow, timekiller. I sin konst bearbetar Tina Eskilsson frågor av existentiell natur. Det handlar på djupet om liv och död och förgängelse.
Man vill så gärna behålla greppet, men man måste släppa taget, säger hon och blåser varm andedräkt som blir immigt på ett isigt fotavtryck.
Foten tillhörde sonen som barn. Det barnet finns inte längre, år har passerat och avgjutningen minner om någon som inte mera är. Vuxenlivet väntar.
Ingenting består. Allt förändras. Det var min idé som jag utgick ifrån. Jag söker kärnan och ville göra utställningsbesökarna uppmärksamma och delaktiga i detta livets förgängelse, förklarar hon.
Egentligen behövs inga ord. Tanken är tydlig liksom den förmedlade insikten om det lån som livet är. Ett isigt avtryck försvinner som rinnande vatten, efterlämnande en droppe livgivande vätska.
För 11 år sedan ställde Tina Eskilsson ut för första gången. Då var platsen Gotlands konstmuseum och Hau rävlar stod i fokus för hennes konst.
Hau rävlar, en övergiven fästning där rostig metall och vittrad betong vittnade om mänsklig aktivitet, hade då fångat hennes konstnärliga blick.
Fårösunds fästning vid Hau rävlar byggdes i slutet på 1800-talet och användes under de båda världskrigen för att sedan överges åt glömskan.
I Tina Eskilssons bildvärld fick platsens förgängelse en andlig dimension.
Tid har gått och nu är det vatten hon använder sig av för åskådliggöra livets gång. Vatten, tänker jag, omsluten och uppslukad av den videoinstallation som hon från början gjorde för att läka sorgen efter föräldrarnas död.
Åter vid barndomens sjö fördjupade hon sig i detaljer av vattenblänk och vattenväxter, dyigt bottenslam och vattrad yta. I bakgrunden ljuder "We´ll meet again", sången som blev en slagdänga under andra världskriget.
Det var den musiken som mina föräldrar lyssnade på, förklarar hon medan tonerna försonande manar fram minnet av en generation som nu är borta för alltid.
Den videoinstallationen har nu vandrat till Stenkyrka på Gotland från att närmast ha visats i Havanna på Kuba där den visades den på den sjätte internationella digitala konstutställningen 2004.
Att se den på Teatergalleriet i Stenkyrka är en upplevelse som bara den gör ett besök mödan värt. Ta chansen.
Utställningen pågår fram till den 5 augusti.
Så jobbar vi med nyheter