Det är ett ganska tunt häfte, trettio korta dikter, indelat i tre avdelningar.
Det är en bok som är svår att skriva en "vanlig" recension av för den känns som ett nästan alltför personligt dokument, ett slags poetisk dagbok över en saknad älskad, som av någon anledning inte längre finns i jagets närhet.
Vem denna saknade är framgår inte mer än antydningsvis.
Jag somnar aldrig
på min vänstra sida.
Att du inte längre sträcker
din varma sömn mot mig
i nattens djupaste slutna.
Det är vagt, lite diffust nästan som en känsligt utförd impressionistmålning.
Den känsla man får när man läst igenom boken ett par gånger är att det här är oerhört skickligt skrivet på ett genomlyst, enkelt språk, det är emellanåt svindlande vackert - "Hemma är en plats längre bort / än stjärnorna" - det är ensamhet, det finns en (dödens?) obönhörlighet, avgrunder av aldrig mera, det är mörker, avsaknad av tröst, tystnad, minnen, blödande sår, det är en sommar som aldrig kommer åter, men varje sommardag en erinring om det som var.
Framför allt är det saknad, redan första dikten anslår temat.
Du somnade
på min mage.
När jag vaknade
Var du redan borta.
Ett jag och ett saknat du, en stark närvaro som alltmer blir till minne. "Minnet är ett heligt landskap. / Jag vallfärdar gång på gång."
Det är milt och stilla och lågmält, det är inte en sorg som skriker ut sin smärta, men det behöver inte betyda att den är mindre.
Kanske blir det lite för abstrakt emellanåt. Smärtan kunde möjligen ha accentuerats genom att beskrivas mera dissonantiskt och gett läsaren mera att ta spjärn emot.
Det finns ändå en utveckling, smärtan och saknaden - "Svart i stora natten / ylar ensams tomrum" - går, som det väl oftast gör, slutligen mot ett slags stoiskt accepterande av faktum.
Stundom ser jag mig själv
i fjärran, en underlig väv
utan tyngd eller skugga.
Stundom sover jag
på min vänstra sida.
Jag är där sorgestormens
sista dyning tas emot av
sanden och sjunker till
vila.
Hjärtat bultar märkligt mjukt.
Hjärtat bultar märkligt mjukt.
Till sist återstår bara minnet. "Genom alla dagar och nätter / och år - tills vi inte längre är." Och diktjaget är framme vid sommarens innersta rum.
Någonstans ropar någon
mitt namn
så som jag ropade ditt
medan mitt hjärta slog.
Jag vet inte vem eller var
men jag far nu - ty jag vet
att jag alltid skall dröja hos
dig
i ljuset i den första kvällen
i sommarens innersta rum.
Sommarens innersta rum måste lämnas, kan som allt annat i minnet inte återbesökas, men bäras vidare i språket och skimra genom den sorg som är förbunden med saknanden.
Det är mitt i all sorg en vacker diktsamling han skrivit, Magnus Snygg.