Tillrättalagt om kungen
På valborgsmässoafton fyller Carl Gustaf Folke Hubertus 60 år. I höst har han varit kung i Sverige i 33 år. "Porträtt i tiden" kallar Herman Lindqvist sin bok om mannen som föddes in i ett kungligt liv.
Han berättar i boken att han inte kände sig riktigt färdig, att hans utbildning blivit hackmat och att han hade velat specialisera sig i något ämne. Nu var det för sent.
Hans liv är redan väl dokumenterat. Då kunde man ju hoppas att ytterligare en bok skulle få fram mer av människan, som de glimtar han visade i samband med tsunamikatastrofen, då han talade om saknaden efter en far han aldrig känt och om att våga släppa fram känslor.
Hans mamma Sibylla talade aldrig med barnen om deras far. Hon ville inte prata om känslor ens när hon var svårt sjuk, opererad för magcancer. Som vuxen försöker kungen att förstå henne.
*
Men Herman Lindqvist skriver som om han höll en gammaldags föreläsning. Det är mycket historia och många kungligheter med stamtavlor hit och dit (och ett par som ska visa att Carl Gustaf är släkt både med Napoleon och Gustav Vasa). Allt är garnerat med anekdoter och pigga upplysningar, som att kungens mormor, hertiginnan Victoria sköt sin sista hjort i 80-årsåldern.
*
Lindqvist har träffat kungen tio gånger och pratat med medlemmar i familjen, men något personligt porträtt blir det inte. Inte heller Elisabeth Tarras-Wahlberg bidrar med mer känsla än plikten kräver. Det är tillrättalagt och hovsamt.
Lindqvist hoppar jämfota över de grodor kungen gjort genom åren, med undantag för ett tillrättaläggande om besöket hos sultanen av Brunei, vars närhet till folket imponerade på kungen. Lindqvist betonar att resan skedde i samråd med UD som också hade sammanställt den information kungen hade, innan han öppnade munnen. Kungen får säga att han "vid sittande bord" diskuterade frågan om mänskliga rättigheter och dödsstraff med sultanen, som han beskriver som en "tystlåten, försynt och tillbakadragen person".
Betydligt livligare var det den gången president Boris Jeltsin var på statsbesök 1997. Han beskrivs (dock icke av kungen) som en radiostyrd robot, driven av trötta batterier. Då och då fick han märkliga utbrott. Vid den stora galamiddagen på slottet satt Jeltsin och stirrade rakt fram, fixerade sen knäckebrödet på tallriken (gamle kungens favoritbröd) och harpunerade plötsligt den hårda brödskivan så att smulorna flög. Drottningen, som satt intill Jeltsin, tog blixtsnabbt sin egen gaffel och gjorde likadant för att inte genera gästen. Det är sånt man måste kunna i det kungliga livet.
*
Jag tycker att Herman Lindqvist borde ha filat mer på texten för att slippa taffligheter som: "De tre amiralernas slängkappor fladdrade i vinden med den tretungade örlogsflaggan i aktern." Det är när han beskriver den bitande kalla resan över det isbelagda Öresund i slutet av januari 1947. Kungens far hade omkommit den 26 januari, då det holländska flygplan han reste med störtade på Kastrup efter bara 45 sekunders flygning. Nu fördes hans flaggsvepta kista hem, placerad på akterdäck på den gamla pansarbåten Oscar II.
Så jobbar vi med nyheter