Tolstojs än tyngre mastodont är också läsvärd
Det berättar översättaren Staffan Skott i sitt informativa efterord. Då hade boken redan erövrat läsarna och en ny upplaga förbereddes.
Det är Tolstojs andra version vi läst och sett filmad. Den första blev en angelägenhet enbart för litteraturhistorikerna. Tills nu!
År 2000 kom den på ryska. Sedan dess har den översatts till ytterligare sju språk.
Nu är det svenskarnas tur att ta del av den. Likadan och ändå helt annorlunda än den Krig och fred vi hittills känt, blåser dess 1090 sidor liv i det förgångna. Också här gisslas den ryska adelns överdådiga och ihåligt skramlande leverne, vilande på livegenskap, stora förmögenheter eller bollande med lån. Gisslas gör också kriget som företeelse.
Tolstoj hävdar att dess enda drivkrafter är de mäktigas jakt på pengar, ordnar och utmärkelser. Talet om strid och hjältemod avfärdar han som rent nonsens. Ett enda gäller, enligt hans tes.
Att skrämma fienden på flykt. Det sker i panik och oberoende av strategier. Förstår befälhavaren att utnyttja sig av tid och tålamod utvecklas händelserna av sin egen inneboende kraft.
De stora historiska gestalterna, i det här fallet kejsar Napoleon och tsar Alexander, är enligt Tolstoj bara etiketter.
Han visste vad han talade om, när han beskrev krigets fasor och kaos och den enskildes skräck eller extatiska upprymdhet under bataljerna. Han var med i det belägrade Sevastopol 1855.
I Krig och fred handlar det om Napoleons nappatag med Ryssland, då den brända jordens taktik och ett Moskva i lågor bröt framgången för den franske erövraren. Brytpunkten blev slaget vid Borodino, då enligt Tolstojs terminologi 80 000 ryssar och fransmän mördades och ryssarna förstod att nu gällde det fosterlandets vara eller inte vara.
Skillnaden mellan Tolstojs två romanversioner syns bäst i var han placerar det slaget. Bara fyrtio koncentrerade sidor från slutet i den nu översatta versionen, och femhundra sidor från slutet i den tidigare. De fyrtio sidorna räcker väl för att skildra dramatiken fram till och med ett Moskva satt i brand.
De ryska salongernas galleri av bortskämt och fjolligt adelsfolk växlar också i ursprungsversionen med krigsscenerna. Tom konversation och konvenans ekar.
Napoleon föraktas ena dagen och beundras nästa, beroende på hur högt han står i kurs hos den avgudade tsaren. Och naturligtvis är huvudpersonerna desamma:
Det sprudlande barnet Natasja, vars utveckling till ung strålande kvinna man får följa. Avsnittet om hennes första bal är en av romanens höjdpunkter.
Pierre, Rysslands rikaste ungkarl, som visas upp. Beläst, barnslig och godhjärtad och helt i händerna på andra förmår han inte genomdriva sina drömmar om att lösa de livegna, ge dem sjukvård och skolutbildning.
Hans vän däremot, den genomskådande furst Andrej, som till dels bär Tolstojs drag, gör verklighet av Pierres drömmar.
Livegenskapen var brinnande aktuell i Tolstojs samtid. År 1861, fem år innan Tolstoj började skriva sin första Krig och fred, avskaffades den i Ryssland.
Är den då värd att läsa, denna mastodontberättelse om en fjärran livsstil, då höviskhet och råhet, bördsstolthet och människoförakt fanns sida vid sida?
Ja, det tycker jag!
För liksom alla goda författare frilägger Tolstoj väsentligheter. Bland annat skillnaden mellan den som med elegans men isande tomhet deltar i tillvarons ritualer och den som handlar av andra och djupare drivkrafter.
Så jobbar vi med nyheter