Efter dryga sex timmar med färja, båtbuss, spårvagn och buss 69B, är jag längst ut på Djurgården. Vid museet som av kritiker sägs vila i Törnrosasömn.
När jag närmar mig har törnroshäcken sjunkit ihop. Ferdinand Bobergs vita krokan rest sig i all sin prakt. Bländande vit av försommarsol. Jag formar läpparna till en kyss.
Träder in. Går till bankirens badrum som nu är café. En mustig soppa serveras och till kaffet varm äppelkaka med mycket vaniljsås. Genom fönstret möter blicken en skir ekgrönska med vattenblänk mellan grenarna. Jag förflyttas för en stund 100 år bakåt i tiden och mår bra.
Ljust och stilfullt
Nyfiket börjar jag gå genom rummen. Ljust, fräscht, stilfullt möblerat. Det ombonade Thielska hemmet. Opponenternas tavlor fyller väggarna smakfullt. Här saknas ingen av de konstnärer som sökte nya vägar vid förförra sekelskiftet.
ABC-målarna (Zorn, Liljefors och Larsson), Eugène Jansson, Nils Kreuger, Gustaf Fjaestad, Karl Nordström, Hill och Josephson.
Men var är kvinnorna? Dock finns de i två utställningar som nu pågår, där Vera Frisén (f 1910) och Karin Granqvist (f 1965) möts i en "frisk brist på enögdhet".
Richard Berghs mångtydiga "Riddaren och Jungfrun" noterar jag särskilt, ett gotlandsmotiv.
Rummet med de många målningarna av Munch finns kvar. Det med mastodontsoffgrupen i snidat trä. "Min Munch-vägg blir den ståtligaste som finns i Europa", spådde Ernest Thiel. Samlingen, också med de många etsningarna, står väl idag bara Munch-museet i Oslo efter.
Åtta gallerier
Och så de små gallerierna här och var i huset. Jag räknar till åtta. Överraskande, halvt gömda.
Här finns på en vägg brev med skön gammeldags handstil. Och ett kvitto att Strindberg mottagit 1 000 kronor för målningar. Tre av dem hänger nu i ett av rummen.
Det lilla burspråket med åtta Richard Bergh och vattenblänk i utsikten är ljuvligt. Karl Axel Pehrssons fris, "Transfigurata", i kupolen, som intendenten Ulf Linde tog initiativ till 1978, överraskar med sin fantasi.
En trappa upp ännu ett galleri med tolv Munch-etsningar och Nietzsches dödsmask. Nietzsche som var husgud och styrde Tiehls konstsamlande. Lyfter man blicken från dödsmasken breder Stockholms levande skärgård ut sig.
Stöttade det nya
Thiel var en dåtidens mecenat. Konstnären var viktigare än tavlan. Stöttade det nya, likt Prins Eugen på Waldemarsudde ett stenkast bort. Ett kulturarv byggdes upp som sedan 1926 är tillgängligt för allmänheten. Det förpliktar, ock i vår tid.
Besökare strömmar till denna dag. Kanske som en protest mot de hotfulla molnen. Är Thielska på väg att återupptäckas?
På altanen sitter Ulf Linde, legendarisk intendent för Thielska, skarp konstkritiker och ledamot i Svenska Akademien. Blickar ut över trädgården med skulpturer av Rodin, Sergel och Vigeland.
Jag får en pratstund. Han har mycket att berätta. Uppiggad av att någon lyssnar och visar intresse. Men kritiken mot kulturministern är hård. Hon som under sina fem år inte bevärdigat museet med ett besök, än mindre lyft luren för samtal om styrelsens kompetens, som företrädarna alltid gjort. Han är inte bitter över det som nu händer, men förbannad.
Unikt kulturarv
Kan det vara så att styrelsen under lång tid saknat ledarskap. Saknat känsla för museets skötsel och insikt om ett unikt kulturarv?
Jag befarar det när jag motvilligt lämnar Thielska Galleriet. Vänder mig om gång på gång som för att försäkra mig om att Törnrosa är återuppväckt. Att favoritmuseet lever. Hur länge till?
Efter sex timmars återresa somnar jag ändå gott. Tror nog att Ulf Linde gör detsamma. För han skrev i katalogen "Till Lennart från en upprymd f.d. intendent".