Tomatteatern som självhjälpsprojekt
Tisdag kväll. Jag går hem från Länsteatern med huvudet fullt av tankar som snor runt. Men jag märker att jag går med lätta steg. Och jag har nog ett leende på läpparna. Det borde jag kanske inte ha, för det var svåra saker som spelades upp på scenen. Men där fanns också hopp.
Foto: Bengan Zettergren
Det var många elever i publiken, men knappa tio vuxna. Ibland är det svårt att nå vuxenvärlden, såväl familjen som ansvariga i kommunen. Det känns bekymmersamt när det handlar om våra barns uppväxt och framtid.
Chockartat
Det blev för oss vuxna i publiken en chockartad upplevelse att till exempel tjejers skärning i sina armar är så vanlig. En skog av händer sträcktes upp på frågan om någon kände någon som skar sig. Jag rös, jag som dessutom har så svårt att se blod. Tur att jag satt stadigt i bänken.
De fyra unga skådespelarna (Malin Karlsson, Michelle Nordlander, Jesper Lundberg och Razmus Nyström) är suveränt bra och säkra i sina roller. Föreställningen leds proffsigt och engagerat av Sofia Ahlin-Schwanbom. Hon har en både respektfull och bestämd närvaro. Den är en viktig del av föreställningen för att lotsa vidare med ett engagemang från publiken.
Egentligen är det publiken som spelar huvudrollen, fast de inte riktigt förstår det. Det är en styrka i denna föreställning, detta projekt.
Ut i skolorna
Jag vill gärna se denna forumteater som ett projekt, som nu måste ut i skolorna, ut på golvet. Bli del av skolans vardag. Visst finns det lärare som ser och engagerar sig. Det finns kuratorer. Det finns BUP. Men de räcker inte alltid till. Pressen på dem är stor, liksom på eleverna.
Frågan är om den professionella kompetensen i dessa yrken är till fyllest. Kanske är det eleverna själva som är de mest professionella. De finns nära verkligheten, ser och förstår. De är kompisar som kan ge stöd i bekymmersamma situationer i skolan och på fritiden. De ser behoven och kan hjälpa.
Men de behöver själva hjälp och stöd. Det är just här som denna föreställning blir så effektiv. Här blir det plötsligen på ett naturligt sätt tillåtet att prata om detta som man helst vill hålla hemligt. Eller vill man det, egentligen? Här öppnas upp för kontakter och samtal. Äntligen någon som ser och förstår. Det blir tillåtet att prata om detta svåra.
Civilkurage
Men även andra ämnen tas upp i denna teaterform. Våld i hemmet, till exempel. Också det ett alltför vanligt tillstånd som är svårt att komma åt. Här fick vi under föreställningen öva oss i civilkurage. Känna på hur det är att som vuxen gå fram till en pappa, en granne, som slår sina barn. Våga säga att jag vet och tänker anmäla till polisen.
Sannolikt blir det lättare att uppamma detta civilkurage om man samtidigt kan ana att förövaren nog innerst inne längtar efter att få slut på sitt beteende. Civilkurage hjälper.
Heder åt ABF som tagit initiativet till denna satsning i samarbete med Länsteatern. Så vitt jag förstår gäller det nu att hitta en ekonomi så att man kan fortsätta med föreställningar på Länsteatern och ute i skolorna.
Jag utgår från att det finns intresse inom kommunen och att pengar kan plockas fram, om inte annat inom ramen för Kultur i skolan.
De ekonomiska resurser som här kan satsas ger hundrafalt igen, var så säker.
Så jobbar vi med nyheter