Tordyveln fortsätter att fascinera
Som jag längtade efter den timmen. Och aldrig längtade jag mer, än de veckor fröken läste Maria Gripes fantastiska bok Tordyveln flyger i skymningen.
Berättelsen tar sin början med två till synes helt slumpartade händelser: en tågförare som får en tordyvel i ögat och en 13-åring som får en kassettbandspelare i födelsedagspresent.
Det får till följd att sedan länge glömda skeenden i den småländska byn Ringaryd börjar nystas upp.
I centrum står tre företagssamma ungdomar, som via en brevbunt från 1700-talet. kommer en fornegyptisk träskulptur på spåren. För att hitta den om den nu finns måste de dock först gå till botten med en 300 år gammal, mycket vacker och mycket tragisk kärlekssaga.
Ungdomarna vägleds av mystiska och övernaturliga krafter, där tordyvlar, blommor och ett parti schack spelar betydande roller. Det är fantasieggande och hänförande, utan att någon gång bli komplicerat eller svårtillgängligt.
Dessutom inbjuder den till snillrikt detektivtänkande.
Tordyveln presenterades först som en radioföljetong, innan den blev bok. Nu har den ljudsatts igen, den här gången av Tomas Bolmes behagliga röst. Tio skivor med tio timmars berättande utgör en perfekt grund för åtskilliga höst- och vinterkvällar.
Inte minst just för att det är mörkt, för Tordyveln är bitvis mycket spännande. Mindre barn bör lyssna i vuxet sällskap. Mina 33 år till trots, så kom jag flera gånger på mig själv med att rysa till, spetsa öronen och snegla mot de svarta och regnblanka fönsterrutorna.
Så här i vuxen, fortfarande bokälskande, ålder så fylls Tordyveln av än fler nyanser än tidigare. Det är min fasta övertygelse att man aldrig blir för gammal för att hänföras över händelsernas utveckling, rysa över de övernaturliga skeendena och njuta av de gripbart beskrivna miljöerna, människorna och mysterierna.
Dessutom fascinerades jag den här gången ännu mer än tidigare av de filosofiska tankar och existensiella modeller som presenteras i några gamla brev från Ringarydssonen Andreas, en av Linnés lärjungar.
Andreas skriver att han har insett att vi alla lever i, och är en del av, ett ?själarnas sinne?. Inte Gud, utan en gemensam, global själ. Allt levande hör ihop, slumpen finns inte och vi besitter alla en massa glömda förmågor.
När han skrev sina brev i mitten på 1700-talet var han långt före sin tid. I viss utsträckning så även Maria Gripe, när hon först presenterade dem. I dag breder de dock ut sig med kraft, en del av den våg som vänder mångas andlighet mot naturen.
Det är med den största värme jag rekommenderar boken. Läs den, eller lägg på skivan, släck lampan, bädda ner dig i soffan och bara lyssna.
Så jobbar vi med nyheter