Torssons ton djupnar

Mer än fyrtio år har gått sedan den unge arkitekten Björner Torsson 1964 debuterade som lyriker med ?Duvan i oljeregnet?. Nu kommer han med sin tionde diktsamling, ?I den benkvarn?. Lika dubbeltydig, lika språkligt egensinnig, lika full av referenser och lika svårtillgänglig som alla hans tidigare böcker är också denna. Och lika stimulerad blir man som läsare, när man tror sig ana hans stigar genom snåren eller lyckas bana sig alldeles egna.
Själv uppslukas jag helt, när jag ger mig i kast med hans dikter, och känner en nästan extatisk glädje när jag inbillar mig att jag skymtar något lite av den rika värld han förfogar över.

Det är en Björner Torsson med ungdomen bakom sig som skriver. Hans kärleksdikter har fått en annan, djupnande ton. Tiden har gått och ?Perrongen kantrar och vännerna står på huvudet en efter en i det svarta gruset?. Hans kvinna ?fåras, blir allt vackrare?. När ?hon böjer sig ner i det regnblöta trädgårdslandet? eller ?skakar smulorna över räcket? efter måltiden ?utgår en värme från hennes rörelser?. Den genomlysta stillhet Björner Torsson förmedlar i bilder som dessa känns ny i hans lyrik.. Men där finns också annat och mer igenkännligt; till exempel den högt uppdrivna pulsen i texter om människan på väg att störta sig mot djupen:
Och som om nu detta inte vore nog:
Vi kämpar i förtvivlans brant. Och gnuggar fram en gud
som eld friteras ur en pinne
I en värld av fall och stup och intighet

Liksom Odysseus och hans själsfränder valde ovisshet och färder mot det okända som livsinnehåll, så gör diktens ?jag? hos Björner Torsson samma val:

Salta och tjärade trossar ? ja, hellre än torra bröd.
Bibliska gestalter likaväl som Cyrano de Bergerac, Lasse Lucidor likaväl som Jack Kerouac får lämna impulser och den lilla världen hålls fast och förevisas, ibland till brädden fylld av uppkäftigt hopp och alldeles omedveten om döden:

I majestätisk lätthet rör sig varje litet liv
med mikroskopiskt trots och glädje
av att finnas till
Faktiskt är att livskänslan ibland fullkomligt bubblar ur fraserna och balanseras mot mörkret.
När molnen tornar upp sig, kastas framåt av vindarna och låter sig tydas till bilder kopplade till våld, förlust och lidande knuffar också ?tant Ebba-Linda på sin gula cykel? till sig en plats, ?överviktig, lycklig över att hon slipper kämpa uppför backarna?. I sin småblommiga blus och med Kronblom i faggorna rycker hon ut som ?en helt vanlig människa? och ser till att livsgrubbleriet sätts på plats.
Och vem annan än Björner Torsson skulle få för sig att raljera med olyckan och sorgen och med det gäckande ordet kanske som också kan förvandlas till kan ske. Han gör det i en dikt där han plötsligt kastar in följande rad:
I år gafton så söd len dille Vaderlund mes hoj
Jaha! Sån är han, Björner Torsson, oföränderligt vässad och fylld med reminiscenser från alla de håll, som han skickligt infogar i sin karta över varandet.