Tös med klös i Teatropens pjäs

Under parollen "teater ska kännas inte förstås" ger teater Teatropen en barnföreställning om "Vilda Matilda" - en pjäs med genusperspektiv.
I Helge Ands ruin skuttar en skäggig man med vingar och rutig gycklarmössa omkring. En rosaklädd korthårig flicka slåss mot en elak häxa som bakom sin svarta hotfulla mask skrattar ondskefull. Flickan i de rosa kläderna är Matilda och hon är en tös som inte alls vill vara så som hennes mamma önskar. Hon vill hellre leka sjörövare än att borsta tänderna, kamma håret och rocka rockring. Hennes bror Edwin vill däremot helst sitta med näsan i en av sina böcker och struntar blankt i sport. Men mamma har bestämt sig; Matilda ska bli en "riktig flicka" och Edwin ska bli fotbollsproffs! Edwin lyder medan Matilda rymmer hemifrån..
- Jag har alltid haft en bestämd känsla av att jag inte fått bli den jag kunnat vara. Samhällets förväntningar och färdiga roller har satt stopp för det, säger Jennifer Sternberg som skrivit och regisserat föreställningen.
Därför ville hon och resten av gruppen sätta upp en pjäs som handlade om en tuff liten flicka som vågade vara annorlunda, om inte annat så kanske det skulle göra det lite lättare för människor att våga gå utanför ramarna om de sett det ske på en scen. Föst sökte de bland material som redan fanns skrivet.
- Vi tänkte att det skulle vara en lätt match att hitta en sådan berättelse, men det gick inte. Det enda som fanns var Pippi. Så jag fick skriva själv. En inspirerande tanke hämtade jag från böckerna om Gummi Tarzan där han hela tiden blir tillsagd att bete sig som en riktig karl. Vara man, hård. Vad skulle det innebära för en liten tjej att vara tvungen att kämpa sig till att vara en riktig kvinna? Hur är en sån? Mesig och mjuk? Ska man verkligen behöva kämpa sig till det? säger Jennifer Sternberg.
Många människor känner sig långt ifrån hemma i de könsroller som råder i vårt samhälle idag, men varför fortsätter vi då att reproducera mönstret, generation efter generation?
- Jag tror att människan är otroligt smart, men samtidigt vanemässig. Man ser mönster man inte gillar men fortsätter ändå att göra det man känner igen. Om det är någonting jag önskar så är det en ökad tolerans och öppenhet. Som det är nu så kostar det så mycket att vara modig, säger Jennifer Sternberg.
Trots det tydliga genusperspektivet säger Jennifer Sternberg att Vilda Matilda framför allt är en teater som förmedlar en historia.
- Vi vill visa en story, även om vi också bryr oss om vad det är vi berättar.
Hon ser helst att budskapet träffar kroppen först, huvudet sen. Det är också bland annat därför gruppen inte har några diskussioner efter föreställningen med publiken.
- Det är det där med att det ska kännas, inte förstås, teater ska vara emotionellt snarare än intellektuellt.
Publiken får gärna engagera sig säger Jennifer Sternberg och berättar att de ursprungligen hade en tanke om att teater skulle kunna vara som sport. Men en tjoande och helengagerad publik.
- Som när vi uppträdde i Italien och man som skådis var tvungen att markera för publiken vart scenen började och slutade, alla ville delta.
"Vilda Matilda är inte heller uteslutande en barnföreställning, Jennifer Sternberg har istället en ambition om att vara lite som HC Andersen vars berättelser hon menar uppskattas av alla åldersgrupper.
- Och jag tycker egentligen att den här pjäsen faktiskt gör sig bäst för blandade grupper med både föräldrar och barn.