Träffsäkert och självironiskt om vardagen

?Jag kan känna mig så jäkla taskig, men jag tycker att det är så tråkigt att leka med mina barn så jag blir helt tokig. Bara jag har lekt pärlfiskare i en minut så säger jag att jag måste gå och leta reda på stektermometern och så smiter jag därifrån. Det är som om det kliar i hela kroppen.?

Det är svårt att inte tycka om personer som säger de där sakerna som ingen vågar säga. Det gör Martina Haag. Ofta. Här gör hon det träffsäkert, självironiskt och mycket skrattframkallande.
Det är mycket vardag. Så mycket vardag det nu kan bli för en krönikör/skådespelerska/trebarnsmamma/maka/kattägare som försöker vara allt det och mycket mer, ofta på en och samma gång...
Det blir å ena sidan osannolikt dråpliga situationer en normal funtat människa inte skulle försätta sig i. Sådant där som får en som läsare att nästan skämmas, så att man ömsom skrattar, ömsom stönar sig igenom krönikan. Som när Martina ljuger om att hon rider superbra för att hon vill ha en huvudroll som dressyrproffs, eller när hon provsjunger inför Björn och Benny fast hon inte kan sjunga.
?Och när jag mullrar mitt allra mörkaste råkar jag möta Bennys blick och då ser jag hur det är något som liksom slocknar i hans ögon.?
Å andra sidan är det mitt i prick-funderingar kring hur julefriden kan få familjen och de jamande katterna att framstå som världens mest irriterande samling. Kring hur en graviditet kan framkalla floder av tårar över en förstörd Keso eller få ens käresta att upplevas som världens bästa och som pest inom samma minut.
Å den tredje sidan så är boken också full av små underfundiga och filosofiska inslag. Kring exempelvis fågelskådning, pottfrisyrer, rädslan för att bli tant eller hur ekorrn som satt i granen kunde hoppa från en tallegren.
?Var får hon allt ifrån?? tänker jag, innan jag inser att det är precis sådana funderingar som vi alla har, både lite till mans och kvinns.
Det är just därför det är så fasligt roligt att kliva in hemma hos Martina.