Det är viktigt att kalla saker vid dess rätta namn. Det brukar kallas mobbning, men det här är vad det är: Kränkningar, trakasserier, hot och våld. Örjan Hillbom gick hel ur helvetet, trots allt.
Det här är ett minne: Han ligger i fosterställning på skolgården, knyter ihop sig till en boll. Överallt på kroppen träffar slagen, sparkarna. Det gör ont, men ondast av allt gör det inuti.
Det kan nog bli en bra tredje del i berättelsen om mitt liv, säger Örjan när den här intervjun går mot sitt slut.
– Jag är ju bara 56, det finns mycket gott kvar. Jo, jag tror på det, det ska bli något bra av det här. Trots allt.
Örjan, Vallstenabon med lägenhet i stan, eventfixaren. Tjugo år som lärare har han bakom sig, men sedan några år har han bytt bana, är nu sin egen och gör alla typer av publika projekt; han ror studiemässan i hamn, producerar musiktävlingen Popgiss och massor där till.
En man bland många i vimlet, utåtriktad och med skrattet i gipan.
Så har det inte alltid varit. Inom sig har han under alla år burit en kolsvart svärta som sånär faktiskt kostat honom livet.
I dag berättar han om de trakasserier och den utfrysning han utsattes för under skolåren, men också om dess sviter; hur hela hans självkänsla urholkades och med tiden fick ner honom på hans absoluta botten.
– Det har tagit 47 år att bygga upp mig efter det där, men nu tror jag börjar bli klar nu, säger han.
Örjan växte upp i Träkumla, pappa var lärare, mamma hade tjänst på bank. Det var fina år: hunden Zar, kompisarna, de första åren i skolan; en ledargestalt var han som stod högt i rang.
När han var nio tog livet en vändning som ingen kunnat ana.
Vi sitter på Almedalsbiblioteket den första riktigt vackra dagen i mars, där utanför samlar trädens knoppar sin gröna kraft, här inne ger vi oss in i det sargade och trasiga.
Vi ska komma till det destruktiva livet, jakten på bekräftelse och mening, men först till alltings början:
– Första rasten, första skoldagen i trean. Vi hade flyttat till Vibble och jag hamnade i Västerhejde skola. På första rasten rök jag ihop med klassens ledare. Jag var ny och det är väl som med hästar, det måste rangordnas på något sätt, så ser jag det nu. Och jag vann.
Hur då vann?
– Jag satt på honom tills han gav upp, det var så det gick till. Och jag ville inte bli hunsad.
Det blev han inte heller. Det blev, säger han, betydligt värre än så. För omedelbart fick han istället tre grabbar mot sig och mot dem hade han så klart ingen chans.
Övriga elever runt om i en hejande ring, Örjan som låg slagen på marken.
Och så kom det att fortsätta, genom fyran, femma, sexan och vidare uppåt.
Det här är ett minne: Örjan cyklar hem och ser de där tre stå och skjuta luftgevär. Men han måste passera, det finns ingen annan väg. När han cyklar förbi skjuter de mot honom så jackan får ett hål i ryggen. När han kommer hem har han dåligt samvete för att kläderna är sönder. Det är ju hans eget fel, han borde cyklat fortare!
Det är så länge sedan men alldeles nyss. Somt är förträngt, annat står ännu klart som isat glas: Han berättar, Örjan. Alla dessa berättelser.
Om fasan att gå in i klassrummet efter en rast när han fått stryk. Hur alla visste. Alla. Utom läraren.
Om att alltid vara utanför, hur det i själva verket var värre än sparkarna och slagen.
Om hur han för att få känna någon slags stolthet pluggade sig oövervinnlig på multiplikationstabellen och var två minuter snabbare än den näst bäste när de hade prov.
– Jag satte mig med klockan och tog tid. Jag visste att jag skulle få spö på rasten sedan, men det var det värt. En liten stund fick jag känna att jag faktiskt dög till något.
Vad hände inom dig under de här åren?
– Jag försvann bort, så minns jag det. Jag slutade berätta hemma, slöt mig i mig själv, läste böcker. Jag blev jätteosäker, förstås, hade inga sociala kompetenser alls.
En så hård yta som möjligt utåt, gråten och förtvivlan bara i ensamhet och inuti.
På ett sätt har Örjan förträngt den person han var då, säger han. Rädd att det skulle göra för ont att dra in honom i systemet. Det är trots allt rätt lugnt nu.
Flashback från min egen skoltid. De skulle göra köttfärs av mig på rasten, sa de, de tuffa. Hur jag förvandlades till pajas sedan, nästlade mig in i innegänget och blev själv till dels en mobbare. Som jag skäms för det ända hit.
Jag berättar det för Örjan, om min förvandling. Han säger att nej, den giren tog aldrig han. Men ett slags slut finns det ändå, på del ett av hans liv.
För slutet av gymnasietiden tog han mod till sig att försöka slå sig ur förneringen. Så han fixade ett band, lärde sig sjunga, spruta eld, hyrde dessutom en livs levande boa-orm från Zoo-affären och gick ut på Säves scen som rockstjärnan Alice Cooper.
Det var som spärrarna släppte, som om han klev ut ur ett hål i det svarta. Han blev någon, då och då.
Det här är ett minne: I busskön markerades plats med skolväskan. En gång lyckades Örjan lägga sin väska först, men i ett obevakat ögonblick sparkades den bort och han fick ställa sig sist, som vanligt. Naturligtvis var det ingen som sett eller visste.
Som decksteward på Norwegian American Cruises kryssningsfartyg Sagafjord jobbar man 14-16 timmar per dygn. Stenhårt slit i strängt hierarkisk miljö.
Det var dit han sökte sig, Örjan, när han tvekade om vad det skulle bli av allt, efter skolan och lumpen. Han mönstrade på i Hamburg och gav sig ut på vad som skulle bli två jorden runt-kryssningar.
Massor av jobb. Och massor av festande:
– Det var som jag försökte ta igen allt jag missat, det ser jag nu i efterhand. Det fanns inga gränser, en flaska sprit om dagen men ändå aldrig känslan av att vara full…det säger en del om hur långt det gick.
Han sitter tyst ett tag. Runt om oss står böcker med all världens klokskap, hyllan närmast är fylld av poesi: Malmsten, Frostenson, Tranströmer, Ferlin.
Han kan inte veta, säger han, men han är övertygad om att det hänger ihop. Utfrysningen i skolan, känslan att förvandlas till ingen, dränerad på självförtroende, självkänsla…att vara en person som inte är grundad i sig själv.
– För mig är det tydligt nu, det var en vrålflykt det handlade om. En flykt från det som varit till något annat, vad som helst.
Det var 80-tal, men Örjan levde sitt 60-tal sedan han i Kalifornien klivit i land för gott. Hans ego var stort som universum, han flög högt med flower power i blodet, han flög, ja, så trodde han…
…men när han såg ner stod han på sina såriga knän och var inget annat än ett vrak av för mycket för fort, alldeles för jävla fort.
Det var tur att ingen dog, där i San Fransisco på julafton 1985.
I en hyrd Camaro, överlämnade han fortsättningen av sitt liv i det stora alltets händer.
– Jag var slut, deprimerad, framför mig två rödljus, jag tänkte: jag kör. Och så körde jag. Inget hände. Så jag körde en gång till, blundade, gasade...
…och förstod då att timmen var slagen. Han reste hem till Gotland, bodde hos föräldrarna, stängde in sig, pratade inte med någon...och kraschade rakt in i väggen.
– Det var 1986, på våren. Sedan dess har jag hållit på och byggt upp mig. Mediterat, suttit länge vid havet. Sakta, sakta har jag kommit tillbaka även inuti.
Återvänder du dit ibland, inom dig, till den där julaftonen?
Han tystnar, Örjan. Vänder sig inåt, bakåt:.
– Jo…det händer. Och vet du, jag tror det finns en mening med det här livet. Allt är en skola. Är det ett problem vi inte klarar dyker det hela tiden upp till vi kan hantera det, först då är det ur världen.
Och vilket är ditt problem nu?
– Tanken att jag inte duger. Men jag har jobbat med det länge och jag har flyttat fram säkerhetszonen lite grand hela tiden, fan vet om jag inte duger rätt bra nu.
Första gången Örjan Hillbom berättade om sitt helvete i skolan var på ”Våga va dig själv”-galan i Ica Maxi arena härom veckan. Inför 600 personer började hans tårar rinna av rörelse på scenen. Jag frågar varför, vad var det som var så starkt? Han vet inte, säger han.
1992 träffade Örjan sin hustru Låtta. Först på senare år har han, säger han, på riktgt förstått vad kärlek är.
– Jag var nog en rätt otrevlig människa där en tid. Hon har lagt ner ett otroligt jobb på mig, att skapa en stabil grund av självkänsla att stå på.
De som trakasserade dig, var blev de av, vet du?
– Det händer att vi möts, jag har inga problem med det. Det finns inget hat kvar, inget agg. Men de tog min själ. Det låter hårt, men så är det.
Tror du att de vet vad de gjort?
– Nej. Inte omfattning av det, i alla fall. På ett sätt känner jag att det vore bra om de läser det här. Och även att nioåringar läser, förstås. Eller kan kanske deras föräldrar berätta vad som kan hända.
De som tittade på när du blev slagen, hur tänker du kring dem?
– De var säkert inte onda, det tror jag inte. Men de vågade väl inte gå emot massan. En av dem har bett om ursäkt flera gånger, det är stort, tycker jag.
Ett par dagar efter intervjun ringer Örjan tillbaka. Han har funderat på varför han grät, där på den där galan. Nu vet han, säger han:
– För att det kom så nära. Så nära mig själv, så nära många av dem som var där. Min historia blev ett kollektivt minne, det kändes i hela arenan. Många som blivit utsatta kastades tillbaka till det som gjorde ont. Jag hoppas att även de som varit taskiga och som mobbat fick sig en ordentlig tankeställare. Det är de i så fall värda.