Ulrika Kärnborg
Som om
Natur och Kultur
En kritiker är en person som vet hur man gör men inte kan göra det själv, sa någon. Förmodligen en författare som blivit sågad. Så är inte alltid fallet, men romanen "Som om" av den skickliga DN-kritikern Ulrika Kärnborg stämmer in på tesen.
När Ulrika Kärnborg följer upp sin bitvis intressanta debutroman "Myrrha" är det viktorianska England bytt mot det tidiga 1990-talets Lund och Köpenhamn. Den något överårige doktoranden och familjefadern Johan, som håller på att sumpa sin avhandling i filmvetenskap, gästföreläser vid en dansk högskola och faller handlöst för den unga mystiska studenten Nadine. Också tjugoåriga bänkgrannen Amanda faller för Nadine, och så är triangeldramat igång.
Miljön är väl fångad. Det märks att Ulrika Kärnborg har vistats vid ett och annat humanistiskt seminarium och en och annan blöt efterfest i det tidiga nittiotalets universitetslandskap. Anledningen till att hennes berättelse inte riktigt fångar mig är snarare den slarviga personteckningen. Huvudpersonerna blir en sorts marionettfigurer som berättaren svänger runt med - föredettingen, klättraren, den oåtkomliga skönheten.
Precis som i den mer lyckade "Myrrha" handlar det om begär och maktanspråk. Men där debutromanen gick på djupet med personernas drivkrafter och samhällets begränsande mekanismer, känns "Som om" betydligt mer ofokuserad. Och alltför ofta förfaller Kärnborg till att berätta rakt ut vad hennes romanfigurer känner - i stället för att visa det på ett subtilare sätt. En klassisk nybörjarmiss som en kritiker som Ulrika Kärnborg borde ha kunnat undvika. Eller kanske hon vet, men inte kan?
Triangeldrama vid dansk högskola
En kritiker är en person som vet hur man gör men inte kan göra det själv, sa någon.
Foto:
Så jobbar vi med nyheter