Himlen ser olycksbådande mörk ut den här fredagen när Trix ska ha premiär för sin eldshow i Sankta Karin. När jag promenerar över Stora torget på väg mot ruinen har regnovädret börjat för länge sedan. Men i ruinen är stämningen optimistisk. Erik Holst visar in mig och förklarar, i ett allt kraftigare regn, att Trix sätter en ära i att aldrig ställa in en föreställning. Så jag kan vara lugn, det blir eldshow ikväll.
Bakom scenen sitter Johan Holst och förbereder pyrotekniken.
- Det här till exempel, kommer att resultera i ett långsamt fallande silverregn.
Började med glass
Det låter poetiskt. Jag har höga förväntningar.
Det hela började för 14 år sedan. Trix hade precis bildats och gruppen gycklade på olika festivaler och ute på stan.
- Det var bara för skojs skull. Sedan satte vi fram en hatt och fick ihop pengar till glass. Då kändes det så här: "Wow, vi har roligt och vi får glass!", berättar Erik Holst.
I dag kan medlemmarna i Trix försörja sig på att gyckla. Till Visby kommer de varje sommar för att underhålla under Medeltidsveckan. Du kan se dem både i Nordergravar och i ruinen Sankta Karin.
- Det här är en av mina favoritruiner, det blir en väldigt majestätisk känsla, säger Johan Holst.
Plötsligt mullrar det till. Åskan är precis ovanför oss, en blixt lyser upp himlen. Regnet vräker ner. Producenten Cheyenne Olander kommer in med droppande hår.
- Kablarna under mitt mixerbord håller på att flyta bort. Kan någon hjälpa mig att bära in all teknik?
Ställer aldrig in
Den ena blötare än den andra kommer de in i sidorummet med teknikprylar. Cheyenne Olander skakar vatten ur datorerna.
- Alltså, vi har kört under ganska extrema väder, men det här är det värsta jag varit med om! Är det force majeure?
- Nej! Vi ställer aldrig in, säger Johan Holst bestämt och vänder sig till mig:
- Vi har den inställningen som vi alltid har haft: om någon hör att Trix ska vara någonstans, då är vi där. Det är inget kul att ställa in. Det kör inte vi med.
Marschallerna flyter iväg. Jag trär en plastpåse över kameran och plaskar ut till första parkett. En tapper skara på elva personer har trotsat regnet för att se föreställningen. Erik Holst och Fabian Wixe kommer ut i ruinen.
- Välkomna hit till föreställningen Eld och krut - the epic firecircus!
Johan Holst kommer ut, meddelar att det är kortslutning - det blir inget ljud.
- Vi får köra lite sång helt enkelt. Och vi har eldsäkrat så gott vi kan, blött ner väggarna riktigt ordentligt.
Publiken skrattar. Showen kör igång. Det börjar försiktigt och mjukt. Gycklarna börjar sjunga tillsammans, en vaggande, mystisk sång. Jag tittar uppåt, regnet faller inte längre lika hårt. Ruinen är vacker och mäktig.
Säckpipor och fnitter
Vissa moment har strukits ur föreställningen, det är helt enkelt för halt för att göra till exempel "styltvarelsen med enorma eldspröt". Men showen är ändå spännande. Eldkonsterna avlöser varandra. Gycklarna jonglerar med eldkäglor, snurrar enorma eldklot och eldstavar.
Ljudet är tillbaka och på säckpipor får vi höra den högst relevanta låten "Singing in the rain". Publiken fnittrar när Erik Holst kommer dansande genom de små sjöarna som bildats inne i ruinen. Med ett paraply i stål snurrar han runt under det utlovade silverregnet.
Med tanke på förutsättningarna är det nog mer komiskt än poetiskt. Men i vilket fall är det väldigt tjusigt.
Efter en maffig avslutning får gruppen massor av applåder.
- Nu är det bara att ta fram schampot, skämtar en genomblöt Erik Klinga.
När publiken med hjälp av gycklarna visats ur ut ruinen samlas gruppen bakom scenen.
- En del av formspråket föll bort ikväll, men i varje föreställning jobbar vi med en bild, en känsla. Vi vill få till en viss känsla och ett tydligt rörelsemönster, berättar Erik Holst.
- Och sedan blir det ju alltid små historier i föreställningen, säger Martin Gerhardsson.
- Ja, det är sant. Som i dag till exempel, när det var så halt och blött och vi tappade käglorna. Då gjorde vi en grej av det, en liten historia.
- Jag är jättenöjd, jag tyckte det var skitkul att göra allt under de här förutsättningarna, säger Johan Holst och Fabian Wixe håller med.
- Det var så absurt så det blev kul!