Trotzig djupdyker i vårt inre
Vår tids nazism tycks på allvar ha tagit plats i svensk skönlitteratur.
Det gäller debutanten Göran Moldéns bok Fågelskådaren och Astrid Trotzigs Patrioter. Moldén koncentrerar sig helt på temat medan Trotzig låter det ingå i ett större komplex av livsöden.
När Astrid Trotzig skriver, gör hon det på ett språk så renodlat enkelt, att man flyger in i handlingen och människornas tankar och hjärtan. Hennes senaste roman Patrioter är inget undantag.
Dess komplicerade komposition med korsvis befruktade teman blir lätt tillgänglig just tack vare hennes förmåga att skriva så rakt på sak att allt blir genomlyst. Någon gång kan den detaljrika beskrivningen av personernas göranden bli prövande, men inte ofta.
Det handlar om Irma, Erik och Mats.
Irma kommer som finskt krigsbarn till ett vänligt barnlöst jordbrukarpar. Hon är fyra år och i fullt uppror.
Nyss har hennes trygghet, storebrodern, försvunnit och någon gett henne en örfil för att hon skall sluta skrika.
I köket på gården sitter den skrämmande Mats, ogift bror till hennes nye fosterpappa. Denne Mats skall bli hennes barndoms skräck. Långt fram i livet kommer han att ta hennes son Erik ifrån henne.
Med fosterlandskärlek, hembygdsintresse och hakkors som gemensam nämnare inleder de en gemenskap som kommer att föra Erik till fascismens yttersta bråddjup.
Mats är den mest komplexe av gestalterna även om det är Irma och Erik som uppbär de viktigaste rollerna. Hos Mats paras grymhet och illvilja med ömsinthet.
Hans kärlek till en handikappad lillebror, som han vill glädja och leka med, skisseras med några få men oförglömliga rader, där Trotzig också visar hur modern omintetgör pojkarnas gemenskap, stänger inne den ene och ute den andre, med otäcka konsekvenser som följd.
Syskonkärlek är återkommande tema. Det börjar med Irma och hennes storebror, fortsätter med Mats och lillebrodern och tas upp också beträffande Erik och dennes yngre bror.
Svartsjukan som mödrarnas beteende orsakar riktas aldrig mot syskonen utan tar sig andra uttryck.
Svenska nationalsången inleder Patrioter. Till dess två verser fogas ytterligare två, de som Louise Ahlén lade till 1910 men som ytterst få känner till.
I romanen sjungs de av Erik och hans nazistiska gäng. Då har de just utfört en samlad attack mot det Sverige de upplever som icke-patriotiskt. Den innebär bland annat mord på hundra människor.
Vilket pris en av mördarna, Erik, får betala, uppdagas på sista raden.
Under romanens gång utforskas personernas psyken och minnen och det faktum, att det man minns, inte nödvändigtvis måste ha hänt.
Trots att vissa avsnitt blir monotona är romanen en intressant djupdykning i människors inre och i skrämmande tidsföreteelser.
Så jobbar vi med nyheter