Turkiet - belastning eller tillgång?

"...din slemme lurk
du tror jag är en hednisk turk."

Så sjunger Karlfeldt på ett ställe i "Fridolins visor".
Och så har det varit länge och är väl fortfarande - Turkiet och turkarna som Europas gemensamma spottkopp. Naturligtvis talar ingen idag om "hedendom". Istället är frågan om Turkiet är tillräckligt rumsrent för att få förhandla om medlemskap i EU. Mot Turkiet sägs bland annat tala:
- att landet håller på att islamiseras
- att militären ständigt ligger på lur för att göra statskupp
- att landet vägrar erkänna "folkmordet" på armenierna under första världskriget
- att förtrycket av kurderna fortsätter.

*
Vår man i Istanbul heter Ingmar Karlsson. Med energi och stor lärdom går han emot sådana argument. Det skulle rentav vara ödesdigert att stoppa Turkiet. Om detta kan man läsa i hans nyligen utkomna "Europa och Turken. Betraktelser kring en komplicerad relation".
Visserligen är Turkiets stjärnpolitiker Erdogan - dagens premiärminister - ledare för ett islamistiskt parti, AK. Men Karlsson visar övertygande att detta populära parti blivit allt mindre islamistiskt och allt mer västligt och EU-vänligt. De hårda islamisterna, och än mer de våldsbenägna bland dem, är en liten och minskande minoritet.
Militären däremot ser som sin heliga uppgift att bevara den turkiska statens sekulära (religiöst obundna) karaktär. Statsgrundaren Kemal Atatyrk bestämde en gång för alla att Turkiet skulle vara modernt och att kvinnor i staten och i skolor inte skulle få bära slöja. Hotas arvet från Atatyrk anser sig militären ha rätt att "inskrida".
Militären eller "kemalisterna" är idag de verkliga traditionalisterna. De vill inte veta av någon utveckling efter Atatyrk. Det ska helt enkelt vara förbjudet att kritisera det sant "turkiska". Kurderna finns inte, armenierna mördades inte och så vidare. Arvet efter Atatyrk är överordnat demokrati och yttrandefrihet.
Däremot är Erdogans islamister i bjärt kontrast till sina fränder i arabvärlden för demokrati och som sagt för ett närmande till Europa. Så långt tror jag Karlsson har rätt. Men kan inte militären en än gång försöka sig på en kupp? Författaren undviker den frågan. Men senast häromveckan lade sig armén i presidentvalet.

*
Karlsson utreder frågan om "folkmordet" på armenierna med stor kunskap. Fruktansvärda saker skedde från alla sidor det är helt klart. Men när franska nationalförsamlingen antar en lag om folkmord på armenierna är man fel ute. Historiker ska utreda frågan, inte röstfiskande politiker menar Karlsson. Jag håller med.
Om kurderna gäller också att Turkiets syndaregister är omfattande. Å andra sidan har förtrycket idag lättat betydligt och Erdogan har utlovat vidare reformer. Framförallt gäller att den absoluta majoriteten kurder inte uppfattar sig främst som kurder utan som muslimer. Idag hoppas de på ett turkiskt EU-medlemskap. Blir det inte av kan samarbete med irakiska Kurdistan bli en frestelse och då kan ett verkligt blodbad vänta.
Boken är mycket givande men har en så att säga dubbel slagsida. Det blir för mycket av historiska fakta. Och turkvänligheten blir väl stor. Istället för en del historiska data hade en genomgång av exempelvis nobelpristagaren Pamuks lidelsefulla kritik av sitt fosterland kunnat balansera. Men i stort har Karlsson rätt. Att ta in det framåtgående Turkiet i EU kan vara Västs sista chans i Mellanöstern.