Två maskiner man tar till sig och bara älskar

DET STÖRSTA SOM HÄNT branschen sedan jag började skriva om film 1999 är den kreativa explosionen inom animerad film i allmänhet och på bolaget Pixar i synnerhet. Någon sade att han önskar att Pixar aldrig någonsin avskedar eller anställer en enda människa. Jag blir inte trygg förrän de dessutom klonar varandra.
Sedan "Toy story" 1995 har bolaget levererat ett glimrande diamanthalsband av filmer. "Toy story 2" och "Superhjältarna" är höjdpunkterna. Enda miss är "Bilar", där inte ens Pixar lyckades med något av det svåraste som finns inom filmen: Att skapa känslor för maskiner.
Så kommer "Wall-E". I huvudrollerna: två maskiner. Wall-E och Eva. Och jag älskar dem. Älskar dem.
Året är 2700, jorden är täckt av en sårskorpa av sopor. Människorna har gett sig av. Kvar finns renhållningsroboten Wall-E. Han är som en robotvalp, lika nyfiken som rädd. Och han är både kung och tjänare i sitt stinkande, öde rike.
Så landar Eva, en robot som skakar Wall-E:s värld lika mycket som den första Eva skakade Adams. Det ordlösa agerandet mellan de två kombinerar stumfilmens plotdrivna melankoliska visualitet med 2000-talets kraftigaste datorer - som om någon lagt en fet laptop i knät på Charlie Chaplin.
Wall-E och Eva ska inte få vara ensamma i Edens soptipp länge, och precis som i Bibeln är det en växt som ställer till det för dem. De hamnar på ett rymdskepp och konfronteras med det som är kvar av mänskligheten; strandade människovalar, konsumerade av sin egen konsumtion.
På resan mellan himlakropparna hinner Pixar med både att kritisera kapitalismen, blinka glatt åt filmer som "2001 - ett rymdäventyr", "Alien" och "Star wars" samt omdefiniera allt, precis allt, vi trodde att vi visste om animerad film. Igen.
Jag skrev om "Råttatouille" - "den vackraste animerade film som gjorts".
"Wall-E" är vackrare.