Två reflektioner kring den nu pågående kulturdebatten

Den första är generell.
Ibland verkar det som att kulturarbetare, både konstnärer och byråkrater av olika slag lider av dålig yrkesmässig självkänsla. Ofta har man hyfsat gott självförtroende, man vet att det man gör har kvalitet, att det uppskattas av dem som berörs.
Men det där gnaget finns ändå. Är det jag gjort till min livsuppgift verkligen värt något i det stora hela? Är det inte mycket viktigare att jobba med människor i vården till exempel? Eller att vara lärare? Måla tavlor, leda körer, skriva manus eller jobba med något så svårförklarat som främjandeverksamhet - är det verkligen nödvändigheter?
Vi vet för oss själva att utan konsten och kulturen blir vi halva människor. Men insikten räcker inte för vi känner oss sällan tillräckligt sedda och bekräftade. Den dåliga självkänslan understöds av att kulturen inte är en kommunal kärnverksamhet utan finns där som "grädde-på-moset" och av att om den debatteras offentligt så är det på marginaliserade kultursidor som få utanför den egna kretsen läser.

*
Varför bryr sig ingen om det vi gör, tänker vi i mörka stunder. Det finns alltid ett latent kulturförakt därute, tror vi i alla fall. Folk som fnyser åt finböcker, finmusik, findans, finkonst.
På radion häromdagen intervjuades en flitig dansbanddiggande farbror som tyckte att man minsann borde stödja den typen av kultur eftersom den är älskad av folket. Istället för sånt där som ingen ändå begriper sig på.
Jag tycker också man skulle stödja dansbandskulturen - om det var så att den behövde det stödet. Men den tillhör en genre som klarar sig bra ändå - alltså är den inte särskilt intressant för det vi debatterar om här och nu.
Och kulturen har en annan uppgift än att underhålla. "Kulturen behöver inget alibi. Den avkastning kulturen ger är mental och själslig livskvalitet", det har moderaten Rolf K Nilsson sagt så det måste vara sant.

*
All konst, oavsett genre sysslar med berättelser av olika slag. All viktig konst har tentaklerna ute, suger in det som händer i världen och berättar om hur det är att vara människa, kommenterar det som sker i samhället, är uppfordrande framtidsspanare. Det är väl bland det viktigaste man kan syssla med. Alltså ska vi inte skämmas för de vi är och det vi gör.
Den andra reflektionen hänger ihop med den första och handlar om kulturens synlighet och om demokrati. Gotlands kommuns kulturpolitiska program sätter barn och unga i fokus. Bra så. Syftet med att ge barn och unga tillgång till kultur, både att uppleva och att utöva den, är att de ska växa som människor, lära sig hantera och uttrycka sina egna åsikter och känslor, få redskap att hävda sig i samhället helt enkelt.
Det är en demokratifråga eftersom ett samhälle utan kultur, eller med en politiskt styrd kultur, producerar medborgare som inte kan tänka själva.
Jag tycker inte att barn- och ungdomskulturen är särskilt utvecklad här på Gotland, den är fragmentiserad och syns dåligt så jag blev mycket glad över det kulturpolitiska programmet. Det kommunala uppdraget blir tydligare för exempelvis kulturkonsulenterna. Man får svart på vitt vilket håll man ska sträva åt.
I nästa ögonblick är konsulenttjänsterna hotade. Utan att man från politiken verkar ha funderat så mycket över vad det innebär. Jag misstänker att det handlar om att politiker och högre tjänstemän inte riktigt vet vad konsulenterna gör.

*
Idén med främjandeverksamheten är att man ska få andra att göra. Man kan initiera saker men framför allt är man en klok stormorsa (som lika gärna kan vara en storfarsa) som peppar andra, samordnar och kopplar ihop "lekkamrater" med varandra, erbjuder mellanmål i form av (mycket små) ekonomiska stöd, rådgivning, bollplankande, ansökningar, fixande och trixande.
När barnen bråkar går man emellan, när de leker fritt och glatt låter man bli att lägga sig i. Barnen själva behöver inte bry sig om stormorsan så mycket, men de vet att hon finns där.
Jag vill inte att stormorsemetaforen ska uppfattas som förklenande på något sätt. Stormorsor är superviktiga med sitt helikopterperspektiv, sin helhetssyn och sitt uppdrag att sätta barn och unga främst. Men grejen med stormorsan är att hon för det mesta verkar utan att synas. Man tänker inte så mycket på allt hon gör förrän hon är bortrest.
Därför föreslår jag, faktiskt på fullt allvar, att konsulenterna och även andra kulturarbetare som jobbar med mer osynliga uppdrag riktade mot barn och unga för ett kort tag lägger ifrån sig det dagliga arbetet och istället satsar på att synas utan att verka (tyvärr hinner man inte både och på en halvtid).
Det här med synlighet gäller förresten även politikerna. Gotland är litet och överskådligt. Det borde finnas bästa möjliga förutsättningar här för att arbeta i en liten och intim atmosfär mellan politiker, tjänstemän och medborgarna.
Ändå har kulturdebatten delvis handlat om att det finns ett demokratiskt underskott. Bara att den frasen nämnts borde få berörda politiker att lägga ifrån sig det dagliga arbetet och noga reflektera över varför det har uppfattats så ute i verksamheterna. Och lika noga fundera över vad de kan göra åt det.

bland annat verksam
vid Film på Gotland