Två vikingar under luppen
Foto:
Den flyhänte fornforskaren Mats G. Larsson har kommit med "Tre gälder i England". Larsson utgår från följande text på en av områdets otroligt många runstenar:
"Men Ulf har i England tagit tre gälder. Den var den första som Toste gäldade. Sedan gäldade Torkel. Sedan gäldade Knut."
Ulf var en av stormännen i närheten av Vallentunasjön i början av 1000-talet. Det bästa sättet för en sådan att skaffa sig status och förmögenhet var att fara iväg på plundring i fjärran land. Att vara en "viking" är sjörövare med andra ord. Det gjorde Ulf med besked - tre gånger for han till England.
*
Genom att kombinera runstenarnas knapphändiga uppgifter med de isländska sagornas utstofferade berättelser och med engelska krönikors mer återhållna uppgifter får Larsson fram dramatiska rekonstruktioner av de krigståg Ulf deltog i. Larsson, liksom de flesta moderna arkeologer, är säker på att även sena berättare som Snorre Sturlason har en kärna av sanning.
Den "källkritiska skolan" känns ganska långt borta. Särskilt när Larsson medger, att han för att ge "ökat liv åt händelserna" plockat med en del mer fantasibetonade skildringar. Därmed inte sagt att fenomenalt skicklige rekonstruktören Larsson skulle vara okritisk. Särskilt bitsk blir han vid utvärderingen av Ulfs och andras bravader.
Larsson manar oss att föreställa oss "ett scenario med skoningslöst våld mot dem som hamnade i vikingahärens väg: nedbränning av människors hem .." osv. osv. Ingen vikingaromantik här inte! Ulf borde ha haft mycket på sitt samvete varje gång han kom hem med silver till makan Gyrid. Ingenting talar för att han hade det. Att han liksom de andra stormännen på trakten var kristen hjälpte inte. Att döda och bränna inne män, kvinnor och barn var tvärtom synnerligen prisvärt enligt rådande stormannaideologi.
* * *
En annan bok är författad av en rad arkeologer, "Hem till Jarlabanke". Mängder av intressanta utgrävningsresultat från flera årtusenden redovisas klart och lättfattligt för den intresserade. Utgrävningarna kom i vanlig ordning till stånd därför att Vägverket grävde - här "Norrortsleden". Och kostade på denna ståtliga volym. Kapitlen om Jarlabanke och vikingatiden är alltså bara en mindre del av den.
Den srytsamme Jarlabanke och hans ätt har lämnat efter sig inte mindre än 16 runstenar. Han "ägde" Täby säger han. Jarlabankes påstående att han dessutom "ägde" ett helt "hundare" (tingsområde) vid Vallentunasjön har förbryllat forskarna. Kanske han ägde området som en mafioso eller pamp kan "äga stan"? I alla händelser tycks han i motsats till Ulf ha hållit sig på hemmaplan och avstått från viking.
Kristendomsnitet är påfallande. Jarlabanke byggde broar - en Gudi behaglig gärning. Redan hans farfar gjorde en pilgrimsresa till Jerusalem. Observera att det var bra för karriären att vara kristen. Kungarna var det och hade uppfört ett kristet centrum i närbelägna Sigtuna.
*
Stormännen i området satte också en ära i att anlägga tingsplatser. Svante Norr och Alexandra Sanmark skildrar detta i sitt bidrag, "Tingsplatser, makt och landskap". Där drar de bland annat fram Snorres kända skildring av Torgny Lagman mot kungen på tinget. I en fotnot avfärdas den däremot som ren litteratur (korrekt). Hur kan den då bevisa någonting som helst? Återigen: den källkritiska skolan känns ibland långt borta.
Ulf och Jarlabanke reste sina stenar i ett ideologiskt splittrat "Svearike". I den rikaste halvan expanderade kristendomen. Men uppe i Svearikets hävdvunna centrum, Gamla Uppsala, huserade de gammaltroende och de var inte att leka med. När de kristna stormännen seglade till Gamla Uppsala för att delta i "alla svears ting" måste de blota ihop med de gammaltroende! Hur det gick till avstår våra forskare visligen från att förklara!
Så jobbar vi med nyheter