Max åtta åskådare lyder aktuella pandemiföreskrifter. Vilket medförde att det ibland var fler på scenen än i salongen. Publikoktetten sitter på scengolvet vid utspridda cafébord i den för tillfället till en gustaviansk teater ombyggda lokalen med vita balkonger och tung, röd ridå.
Det om de yttre förutsättningarna. Föreställningen, "En spricka i spegeln" med premiär i fredags, är i grunden en dystopi i form av musikteater. Den är försedd med ett antal lättare inslag innehållande såväl dansinslag som ny text till välkänd musik. Därigenom antar det hela emellanåt en revyaktig karaktär i två akter, trots den sammanbindande, hotande katastrofen.
En katastrof som här har formen av en hotande översvämning. Ska skyddsvallarna kunna stå emot och hindra delar av staden från att dränkas trots felgrepp, korruption och nepotism kopplat till förstärkningsarbetet. Publiken får under spelets gång följa ett antal personers individuella öden.
Länsteaterchefen Thomas Sundström svarar för såväl manus som regi. Han har skapat en historia med inbyggd undergångsstämning och näring i allt från Rhoca-gil till xenofobi och barnlöshet. Visserligen spretar det åt många olika håll men man följer skeendet med starkt intresse föreställningen igenom. Utan att avslöja för mycket så tappar den dock tempo i slutfasen där den möjliga, stora dramatiken blir rapsodisk.
Ensemblen utgör en blandning av ordinarie skådespelare, nyligen utexaminerade, musikalelever samt agerande barn, med ett totalt åldersspann om 10-60 år. Det har blivit ett myller av härliga personager, kufar och olycksbarn. Lennart Bäck är förstås nestorn och har tilldelats två tacksamma roller. Stadspampen Peachum och inte minst som Gina, boss för sin depraverade klubb, gör han en stark insats. Och glittrig är bara förnamnet på hans klänning.
Alma Bengtsson gestaltar sin drabbade städare Polly på ett trovärdigt, inkännande sätt.
Musiken är en mycket viktig del, en del live men det mesta via två ensembler från Gotlandsmusiken som medverkar med förinspelad musik. Här återfinns ett flertal kända melodier från den klassiska repertoaren. Men även av den åttiotalistiska lokala punkgruppen Urban Släke, vars "Bakom gasmasken" får inleda båda akterna.
Ulf Grönhagens scenografi är häftig och Mari Ljungströms kostym, mask och rekvisita bidrar starkt till upplevelsen.
Länsteatern är åter med levande teater och det känns bra.