Uohh, uohh kan man ju förstå
Och Ulf Lundell låter meddela, att han är en lycklig man. Måhända har han äntligen funnit sitt rätta öppna landskap, där han i smyg kan bränna sitt brännvin själv. I alla fall sjunger han att
Vi två kan hålla världen utanför
Spelar ingen roll längre vad den gör
Jag är en lycklig man
När jag är med dig
Lundell är ju en hyllad författare, varför man på goda grunder kan anta att de citerade raderna är genuin poesi.
Om man dagligen lyssnar på sportradion håller man sig informerad om både Gessles händighet och Lundells lycka. Likaså att Lena Philipsson länge dragits med något slags kronisk värk ("Det gör ont, det gör ont").
Och Nanne Grönvall upprepar mantrat, att hon "Måste kyssa dej". Det var lättare sagt än gjort i Melodifestivalen, där hon ju klättrade omkring på en byggnadsställning. Troligen jagande någon stilig murarhantlangare. "Håll om mej" sjunger hon som bekant också, vilket allt vittnar om stort ömhetsbehov. Och jag säger det, hellre bli kysst av Nanne Grönvall än rånad av någon känslolös typ i Gamla stan.
Melodifestivallåtar är i allmänhet inte sådär lättolkade. Troligtvis innehåller de symbolik som en obildad lyssnare inte helt kan tillägna sig. Jag har tillexempel grubblat över vad det här egentligen innerst inne betyder och står för:
Vi kan gung, gung, gunga du och jag
Vi kan sjung, sjung, sjunga sha la la
Jag är kung, kung, kung men kanske bara för en dag, uohh
Vi kan gung, gung, gunga du och jag
Vi är ung, ung, unga shalala
Jag är kung, kung, kung men kanske bara för en dag, uohh
uohh.
Det vill säga, det där "uohh, uohh" kan man möjligtvis gissa sig till. Jag tror helt enkelt, att kungen för en dag förätit sig på prinsesstårta och mår lite tjyvtjockt. Men resten?
Nej, det får man lämna därhän och istället ägna sig åt sånt som man fattar. Då kan man tillexempel ta till Alf Henrikson:
Saktmod, jämnmod och tålamod
må man försöka prestera,
ty solen lyser på ond och god
fast oftast på ingendera.
Besviken borde man bli på sin höjd
om man inte bättre förstode.
Men man vet att den onde aldrig blir nöjd
och ännu mindre den gode.
Så är det här i världen, att en del har behov av Alf Henrikson och andra av Nanne Grönvall. Störst är säkert behovet av Nanne. Enligt de marknadsekonomiska lagar vi lever under ska behov och efterfrågan av saker och ting också återspeglas i lön och belöningar. Rejäla insatser för mänskligheten ska belönas rejält.
Det är därför som tillexempel Peter Forsberg, Mats Sundin, Fredrik Ljungberg och Annika Sörestam blivit mångmiljonärer. Ändå är behovet av denna kvartett ingenting mot behovet av David Beckham. Han är numera uppe i miljardklassen. Och det är inte dåligt av en man som aldrig öppnar en bok och dessutom skjuter avgörande straffar över målet i VM-matcher.
Hur stort är tillexempel behovet av Susanna Alakoski? Ganska stort faktiskt om man ska bedöma efter upplageframgången med hennes roman "Svinalängorna". Jag hörde henne som Sommar-pratare i P1. Tidigare har jag strölyssnat på några andra författare. Såpass att jag numera i alla fall begriper, att författande av deckare är något av det viktigaste värv man kan ägna sig åt. Det belönas vanligtvis också därefter.
Alakoski däremot skriver om det verkliga livet. Hon använde inte sitt sommarprogram som studsmatta för att på lite konstlad väg ge sken av att vistas på intellektuella höjder. Det behövde hon inte. Vardagen kan ge stoff nog till viktiga epos om hur våra medvandrare kan ha det.
Våra politiker har ju vanligtvis bara en teoretisk uppfattning om den verklighet som Alakoski själv upplevt och berättar om i "Svinalängorna". Borde vara obligatorisk läsning för regerings- och riksdagsledamöter liksom för de mångmiljonbetalda topparna i näringslivet.
Alakoskis Sommar-program underströk på sitt sätt, att den kanske största framgång de svenska högerkrafterna och den borgerliga alliansen lyckats nå, är att få så många svenskar att gå på snacket, att klassamhället inte längre existerar i vårt land.
Men när sköt du en älg senast med en Skandia-direktör?
Så jobbar vi med nyheter