Utedasset, draghålet, värst i Hall
Vårterminerna 1949 och 1951 var Siv Olsson ung lärarinna i Hall skola. Det var inte alltid så lätt. Utedasset var bara ett av problemen. Där var också slasken som inte fungerade, vattnet fick hon hämta hos grannen, hennes rum innehöll inte en möbel, inte ens en kamin, när hon anlände dit för första gången en kall och mörk januaridag.
Nu berättar sommargotlänningen Siv Olsson, numera med efternamnet Orrhanse, om sina upplevelser i en bok som hon kallar ?Fem sårkar u sjau töisar? (Books-on-demand). En riktigt läsvärd bok - trots att den mest består av hennes brev hem till föräldrarna.
- För ett tag sen, när jag städade här hemma i Danderyd, hittade jag en bunt brev som mina föräldrar sparat. Jag läste dem och tyckte att det vore roligt att kunna ge ut dem i bokform, berättar hon.
*
Nu finns breven där i boken, osencurerade, rakt upp och ner. Plus en del brev hon skrev till kompisar och dessutom ett och annat utdrag från hennes dagbok.
Resultatet blev en riktigt charmig bok, spontan och omedelbar. Dessutom välskrivet med ett bra språk.
Det var som sagt inte helt lätt att som ung lärarinna komma från ett tydligen ganska välbärgat hem i Stockholm till utposten Hall. Men man frapperas av hennes positiva inställning till det mesta. Jag älskar barnen, skriver hon, och hon tycker Gotland är fantastiskt. Jodå, också draghålet går an, och hon lyckas till slut också få skolstyrelsen att införskaffa en kamin till det iskalla rummet.
*
Det är roligt att läsa en ung flickas tankar och funderingar, och det är roligt att läsa om hennes möten med lokalbefolkningen. Där finns Arvid Gardell med alla sina kommunala uppdrag, Bertil Friberg, rike Persén, Westöö och många fler. Ibland är hennes brev lite närgångna, lite avslöjande negativa om vissa personer, men inte värre än att de kan publiceras. Men man förstår att det inte alltid var lätt för en ung lärare att tampas med inte alltför givmilda kommunalgubbar.
Allt är inte solsken. Hon känner det jobbigt att jämt vara övervakad - alla tycks veta vad hon gör och ett oskyldigt möte med en ung man blir snabbt inte alltför snälla rykten. Så ibland ?flyr? hon in till Visby för att vara mera anonym och för sig själv.
Där tar hon också arbete sommaren 1951 - som volontär på Gotlands Folkblad. Får göra egna reportage och får beröm av Pelle Sollerman - han tycker hon är energisk och en god stilist.
En läsvärd bok som sagt. En positiv överraskning.
Så jobbar vi med nyheter