Han hade den själv. Det obehagliga med boken är att läsaren inte får veta var författaren står nu när han skriver långt efter Förintelsen.
Författarens tysk-österrikiske far var antisemit på ett självklart sätt: "Min far hatade judar, utan undantag, till och med saktmodiga gamlingar. Det var ett nedärvt och ingrott hat sedan urminnes tider, som han inte längre behövde motivera; vilken orsak som helst, hur absurd den än var, gav honom rätt... det var lika självklart som att man föredrog hundar framför katter...".
Rezzoris levde i spillrorna av det sönderslagna habsburgska kejsardömet - i Moldavien, Bukarest och Wien. En far där, en mamma här och sist men inte minst en farbror i ett avlägset feodalt slott bortom all ära och redlighet i en "orientalisk" rumänsk omgivning.
För att hålla tyskhetens fana högt sjöng unge Gregor krigiska tyska studentvisor ihop med farbrodern. Som i övrigt inte gjorde en fluga förnär.
Det märkliga är nu att vår yngling har sina kärlekshistorier med idel tjusiga judinnor och han beskriver dem i hänförda ordalag. Råkar de vara så emanciperade att de inte kan sin historia ger Gregor lektioner i saken.
Hans fascination inför det judiska är uppenbar. Liksom hans ingående kunskap. Samtidigt uttrycker han sitt avståndstagande från judarna i kyligt kliniska ordalag. De var ändå "främlingar".
När Hitler "ansluter" Österrike 1938 umgås von Rezzori farligt mycket i judiska intellektuella kretsar. Om Hitler och "preussare" tycker han inte - samarbetade kanske inte redan Bismarck med judar?
De mekaniskt marscherande rikstyskarna inger en känsla av hot. Å andra sidan skapas "ordning".
Sammanfattningsvis. En hel kultur glider mot sin undergång - och Förintelsen. Författaren gled med. Han minns detta utan försök att försköna.
Men läsaren saknar en omvärdering efter Förintelsen.