Vackraste du kan se på bio denna vår

Ett sätt att misslyckas med dokumentärfilm är att tycka att man själv är lika viktig som ämnet för filmen. Då blir det "Trädälskaren".
Ett annat sätt är att tycka illa om ämnet och framställa det på ett distanserat, iskallt sätt. Då blir det "H:r landshövding".
Ett tredje är att driva en tes betonghårt och sedan kräva att alla ska tycka som man själv, så att publiken mår som en ungersk gås som först tvångsmatats för gåslever, sedan fått fjädrarna bortslitna för duntäcken. Då är man Michael Moore.
"Hälsningar från skogen" undviker skickligt och ömsint dessa blindskär. Regissören Mikel Cee Karlsson målar med varm hand och mjuk pensel upp en bild av ett försvunnet Sverige som finns överallt, ett avslutat Sverige som pågår just nu. Ett Sverige - eller rättare sagt byn Ätran, ett Landsbygds-Sverige i miniatyr - som han uppenbart hatälskar och som det, mitt i mellanmjölkens lagomhet, är helt omöjligt att känna sig likgiltig inför.
Karlsson, liksom Ruben Östlund utbildad på Filmhögskolan i Göteborg och verksam på den kreativa vulkanmark som är produktionsbolaget Plattform, berättar sin historia med totalt underskruvad och bokstavligt talat obeskrivlig humor. Ibland liknar filmen mest en konstinstallation. Men värmen finns alltid där, inte minst i slutscenens dans, det vackraste du kan se på bio våren 2009.
"Har de verkligen inget roligare för sig än att springa efter gräsklipparen?" frågar en av filmens människor när hon ser grannens ungar leka på den ärkesvenska villatomten intill.
Ja, har de? Har vi?