Frågan har åter aktualiserats i och med chefsbytet på Länsteatern och svaret på frågan söker nog inte bara nye chefen Thomas Sundström, utan många känner sig säkert kallade att svara, skapa och producera.
I början på 70-talet handlade det för mig om att ta steget från Bertold Brecht till Allan Nilsson.
Två starkt engagerade pjäsförfattare utifrån olika utgångspunkter: Världens tragik upplevd på teaterscenen och det lokala samhällets problem gestaltade som revy.
Konkret uttryckt kom det att handla om komiska kluriga gubbar som soldaten Svejk i andra världskriget i Brechts version och ett typologiserat gotlandsoriginal i Allan Nilssons tappning för att ge uttryck för den vanliga människans liv och verklighet.
Dubbel uppgift
Teatern skapar möjlighet till inlevelse, en på scenen uppenbarad korrespondens mellan den gestaltade personens inre och yttre liv, det som brukar kallas Stanislavskijtraditionen.
Men denna teater för starka känslor och inlevelse ger enligt Brechttraditionen bara halva meningen åt teatern, den andra delen handlar om teaterns unika möjlighet att kritisk pröva ett händelseförlopp gestaltat på scenen genom distans och reflexion. Det som Brecht kallade för distanseringseffekten.
Pejla själsdjupet
Utan att riskera att bli alltför teoretisk, tror jag man kan säga, att en föreställning måste ha denna dubbla uppgift, att dels fånga människornas känslor genom inlevelsens mekanism och dels samtidigt distansera dem till skeendet - inte bara förföra - för att kritiskt kunna granska och pröva den komplexa verkligheten.
Alltså inte bara det flata garvet utan också det förtvivlade skrattet, inte bara underhållning för stunden utan också ett själens reningsbad och ett möte med en "sanning" som svider. Jag tror teatern har unika möjligheter att uppnå sådana effekter.
Teatern ger oss alltså möjlighet att förstå den universella människan, gestaltad i dramer genom århundraden och den ger oss möjlighet att gestalta nutidsmänniskan i det lokala samhället, ja, faktiskt också pejla det gotländska själsdjupet.
Ett större uppdrag
Någonstans måste alltså Närrevyns framgångar ha berott på Allan Nilssons känsla för detta gotländska själsdjup. Med hjälp av amatörer, som med åren blev alltmer professionella, inte bara roade han, utan också undervisade han sin publik om hur "galet" det mesta fungerade.
Men steget till den stora tragiska berättelsen för scenen det tog han aldrig, kunde han kanske inte ta inom revygenren, som lever så stark på Gotland.
Så frågan om vad slags teater Gotland behöver för att inte bara göra revyn till en angelägenhet för alla utan också en teater som gestaltar till exempel familjen Jacobssons liv här och nu på Gotland i förbindelse med den stora världen, den kan skrivas, gestaltas och produceras av författare, regissörer, skådespelare, musiker och dansare verksamma här på Gotland.
Om familjen Jacobsson har Shakespeare inte skrivit några dramer annat än indirekt, då människan är en och densamma men alltid påverkad av unika lokala omständigheter.
Och genrerna bestämmer vi själva; tragedi, komedi, revy eller musical. Tendensen att allt skall vara underhållning har för teatern på ett olyckligt sätt förstärkts under senare tid. Jag tror det är olyckligt.
Teaterns uppdrag är större än så.
Och en angelägenhet för oss alla.