Vad tänkte vikingarna?

Den obegripligt produktive historieprofessorn Dick Harrison har tillsammans med arkeologen Kristina Svensson författat "Vikingaliv" -en ovanligt läcker volym. Färgillustrationerna är inte bara flotta utan också synnerligen informativa, i full samklang med boktexten.
Professor Steinsland däremot har avstått från allt bjäfs som exempelvis färgbilder. Värre är att hon ofta avstår från att skriva levande. Det blir hårdtuggat. Är det en uppslagsbok jag läser?
Däremot känner man sig trygg i Steinslands sällskap. Det är en formidabel auktoritet som lotsar läsaren genom både det gamla och det nyaste forskningslandskapet.
Riktigt njutbart blir det när professorn kommer loss och börjar berätta på egen hand. Hon kan ju skriva engagerat eftersom hon har en egen grundad mening om det mesta. Ovärderligt är att mängder av det gamla källmaterialet återfinns i boken.

*
Vad trodde då vikingarna? Källorna, ortnamn och runstenar, är få och fåordiga. När de är rikliga och fascinerande, som de isländska sagorna, är de missvisande, skrivna av kristna män långt efteråt.
En sak är klar. De gamla nordborna "trodde" inte på sina gudar i vår mening. Heligt för dem var istället att "göra" religion, det vill säga att följa gammal "sed", vid bröllop, dop, begravning, fester, spådom och så vidare. Religion var inte något för sig utan en del och en självklar del av livet.
Kvinnorna hade en ganska stark ställning i samhället och religionsutövning enligt Steinsland. Völvorna eller spåkvinnorna kunde se in i framtiden och nornorna bestämde våra öden.
Avslutningsvis driver Steinsland hem sin gamla tes om ett dramatiskt och smärtsamt religionsskifte. Sexualiteten, särskilt den kvinnliga, fördömdes av de kristna prästerna. Ormen talade genom Eva och förledde Adam till "synd" hette det. Kvinnorna berövades alla funktioner i kulten. Hur kunde de fruktbarhetsdyrkande nordborna ställa upp på något sådant?
Styrkan avgjorde. Kyrkan avstod från bilden av den lidande Kristus och presenterade istället Frälsaren som en strålande segrande konung. Det gick hem åtminstone bland kungarna.

*
Harrison-Svensson prövar ett ibland vanskligt grepp - att skriva om individer istället för om "samhället". Det blir lätt varken hackat eller malet när historiker leker romanförfattare. Författarna undviker den fallgropen genom att berätta om redan kända personer kompletterat med senaste forskningsresultat framförallt från arkeologin. Dessutom skriver de alldeles lysande och förunderligt samstämt.
Fem män och fem kvinnor träder fram livslevade ur skuggorna. Först den fruktansvärde Harald Hårdråde. Han som slogs för kejsaren därnere i Konstantinopel och till slut stupade vid Stamford Bridge just när han skulle erövra England.
Fel och åter fel. Det fanns inget England att erövra då 1066. Fanns gjorde ett antal krigargäng eller nätverk kring en hövding eller småkung. Och Harald var en i gänget, alls inte "norrman". En "främlingslegionär", säger Harrison och så föll den glorian.

*
Författarparet attackerar ilsket det gamla vanliga vikingajolmet. Bilden av den typiske svärdssvingaren med skägg och hjälm är ohistorisk. Detsamma gäller den vikingatida matronan med husets nycklar vid bältet. Visst for man både i öst och i väst men endast en liten del av runstenarna handlar om krigarna. Nordborna var väsentligen bönder.
Fascinerande är att möta kolonisatören Gudrid. Den damen försökte sig på att kolonisera både Grönland och Vinland (Amerika)! Och sämre är inte spåkvinnan (völvan Torborg) eller matriarken Ragnfrid i det runstensöversållade Uppland.
I motsats till Steinsland tror Svensson ändå att kvinnorna var pådrivande vid skiftet till kristendomen. Kvinnoliken är betydligt vanligare i de första kristna gravfälten i Birka. Kristendomen var sexualfientlig men inte kvinnofientlig - se på Maria och nunnorna, summerar Svensson.

*
Mycket talar för att kristnandet skedde stegvis eller i små språng. Kanske fanns en liten församling hos oss på Gotland redan på 400-talet. Bildstenarna med virvelhjul kan vara ett vittnesbörd. Ett annat kan vara kvinnograven i strandgruset från 800-talet. Var det fråga om kristna som ville slippa ovigd mull?
Dock slår kristendomen igenom på allvar först när de nordiska kungarna börjar kristna folket systematiskt under ett kvarts årtusende runt år 1000, "danskar" först, "svenskar" sist. Men det fanns inget "kärnland" eller territorium att utgå ifrån - dumheter tycker Harrison. Han säger inte men menar Svea rike och Arns Västergötland!
Istället var det kungliga "nätverken" som fick en fast form genom att kungarna präglade mynt, byggde administrativa städer och lät döpa folket och sig själva. Kyrkan fick makt - och gav makt.
Som du förstår måste du läsa "Vikingaliv" om du vill borsta upp dina kunskaper om den mångomtalade "vikingatiden".