Vågorna upphör aldrig att söka stranden

Många håller "Vågorna" för Woolfs bästa roman, men själv ville hon inte ens kalla det för roman. 1931 var det en unik bok och man skulle tycka att den idag hunnits upp av utvecklingen, att den i det enorma utbud av romaner som finns skulle ha sjunkit ned under den strida strömmen och stilla vila i bottenslammet.

Märkvärdig upplevelse
Så är det inte. Än idag är "Vågorna" i högsta grad sin egen roman, trots att Woolf skrev: "The author would be glad if the following pages were not read as a novel."
Hon talade ibland om den som ett "playpoem" och det är ingen dum beskrivning. Den står som en solitär, den liknar inte någon annan och är därigenom en alldeles märkvärdig läsupplevelse.

Flödande text
När man läser "Vågorna" gäller det att släppa det vanliga intrigtänkandet (vem sade det, varför gjorde han så, vem var det som...) och bara försöka befinna sig i de kalejdoskopiska bilder som den suggestiva texten hela tiden framkallar och flödar över av. Vara i den och låta sig föras fram på den som vore texten de vågor som hela tiden slår mot bokens pärmar tills allt lägger sig stilla i det slut som väntar oss alla.

Barndomskamrater
Man skulle kunna beskriva "Vågorna" som ett hörspel för sex röster, de sex olika fasetter som alla är Virginia Woolfs men som i romanen bär namnen Bernhard, Jinny, Louis, Neville, Rhoda och Susan.
Sex barndomskamrater, sex olika personligheter, ett löst sammansatt kollektiv, som iakttar, tänker och lever sina liv, men hela tiden gör det som om de med sina blickar ser igenom tillvaron, ser den som den verkligen är under den korta stund de finns här i livet. Sex olika roller samtidigt som de också är varandra. Det finns inga skarpa avgränsningar åt något håll.
"Vågorna" är en bok svår att beskriva, det är en bok som tar en stund att komma in i, innan man hittar lässtrategin, men det är en bok man inte heller vill lämna, en bok man måste läsa om och då kommer att finna helt nya linjer och upplevelser.

Stor konst
"Vågorna" är skriven på en rytmisk, suggestiv prosa fylld av de mest fantastiska bilder och beskrivningar: "Nerför mina tankars väggar forsar dagen i hela sin glans som ett ymnigt hällregn." En dag när man läser en sådan mening lyser solen genom de kraftigaste molnmassiv.
"Vågorna" är utan överdrift en av de märkligaste och skickligaste av 1900-talets romaner. Det är en bok om vilken man inte behöver tveka: det här är stor konst.

Lika modern i dag
"Vågorna" är en bok sällsamt frikopplad från sitt tillkomstår. Den har blivit vad vi ofta, lite slarvigt benämner, en tidlös bok - i ordets sanna bemärkelse. Den är lika modern idag som 1931. Vågorna upphör aldrig att söka stranden där vi sitter och läser.
Ett stort plus också för det fina förord Jenny Tunedal har skrivit.