Våld mot kvinnor också i historiskt perspektiv

Kultur och Nöje2006-06-14 06:00
Att få stopp på mäns våld mot kvinnor är en självklarhet, likaså våld mot barn. Egentligen borde problemet inte ens existera i vår upplysta och moderna tid. Deckare som Stieg Larssons Millenium-serie "Män som hatar kvinnor" och "Flickan som lekte med elden" eller som här - Annika Bryns tredje kriminalroman "Morden i Buttle", på B Wahlströms förlag, borde egentligen inte ha någon bäring.
Tyvärr visar verkligheten, med bestialisk grymhet, att detta våld trappas upp. Nya kanaler sprider kvinnoförnedringen vidare, miljoner tjänas på kvinnor genom "trafficking", barnpornografin eskalerar genom datornäten och mord på kvinnor och barn fortsätter att uppröra känslorna.
När Annika Bryn tar sig an den här verkligheten, med start i Buttle för mer än 140 år sedan, beskriver hon en problematik som naturligtvis fanns redan då och när det gäller offren var frågan lika klassrelaterad som den är i dag. Här lånar författaren skepnaden av Ida Kristina Pettersson vars gravsten står på Buttle kyrkogård, en gotländsk flicka som bara hann bli drygt 14 år gammal.

*
Samtidigt är huvudpersonen, kriminalinspektör Margareta Davidsson, på väg till Gotland på semester för att vila upp sig efter senaste fallet där hon träffades av en mördares kula. Redan i Nynäshamn lägger hon märke till en ung kvinna som hon senare hittar våldtagen och mördad strax bakom huset i Buttle. Som polis riktar hon genast misstankarna åt ett speciellt håll, misstankar som hon också meddelar de gotländska kriminalpoliserna som utreder fallet.
Skickligt väver Annika Bryn ett nät som sträcker sig bakåt i tiden och fram till våra dagar, ett ömsint värnande av olika kvinnoöden och en beskrivning av de män som korsar deras vägar. Boken är lätt att läsa och lätt att följa med i spåren runt om på Gotland när intrigen spinner sig fram till den spännande och dramatiska upplösningen.
Motivbilden i "Morden i Buttle" skiljer sig mot hennes två tidigare romaren, "Den sjätte natten" och "Brottsplats Rosenbad" där intrigen är av mera politisk natur och där kommentarerna av samtiden både blir rakare och bitskare. Den här gången blir därför slutet alltför fantasieggande när trådarna löper samman till en enda härva. Det finns en ambition att förklara allt som blir aningen konstruerad.

*
Spännande är det också som gotlänning att läsa boken och följa de allfarvägar Annika Bryn låter oss köra. Miljön är alltid lika rolig att läsa när någon med nya ögon beskriver den. Men hon har haft skickliga ciceroner till sin hjälp, bland andra Stefan Haase i den historiska beskrivningen och ett otal buttlebor har också välvilligt hjälpt till.
När det gäller polisens arbete har Sune Jacobsson, som hjälpt till många gånger förr - Anna Jansson, Mari Jungstedt och Håkan Östlundh, varit ett stort stöd också med faktagranskningen. De notoriska felfinnarna göre sig inga besvär, tvärt om kommer de att finna romanen både underhållande och spännande.

*
Till sist: Omslagsbilden är inte hämtad från Buttle eller kyrkogården där, vilket kanske en del tycker är märkligt. I stället får fleringeborna glädja sig åt att se sin kyrka och Groddagården i ett lite mystiskt men snyggt släpljus, från en vinkel som inte är den vanligaste.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!