Våldtäkt-makt-kontroll

Kultur och Nöje2004-05-27 04:00
Våldtäkt som väg till makt och kontroll är temat i Lars Weiss senaste kriminalroman Vita vrister. Han ställer frågan hur det egentligen börjar, när en människa drivs till besinningslöst sexuellt våld. Svaret låter han skymta, men handlingen i hans bok klargör att gärningsmannen är och förblir en best och bör behandlas därefter.
I Kungsör, Köping och Arboga utsätts tre unga kvinnor för överfall och våldtäkt med inslag av rå tortyr. Samtliga får ena foten eller båda fötterna svårt skadade.
Detta och att förövaren ger ifrån sig ett egendomligt hummande, när han våldför sig på dem, gör att polisen misstänker att det rör sig om samme man. En fjärde flicka lyckas slita sig lös och springa ifrån förföljaren.

Helena Colliander, chefen för rikskrims gärningsmannaprofilgrupp, och hennes medhjälpare, den ärrade teknikern Ivar Steen och psykiatern Stellan Sager, ännu sjukskriven efter att ha gått in i väggen, tillkallas.
Tillsammans med Västeråspolisens Johan Karlén, en sympatisk bjässe med guldring i örat, driver de spaningen framåt och fångar andra fula fiskar än den de söker.
Parallellt pågår en annan spaning, igångsatt av fadern till ett av offren. Som läsare fasar man för vad som kommer att hända om männen som deltar hinner före polisen i mål.

Sedan länge är det mode att man får följa kriminalarnas vardagsliv i svenska deckare. Vita vrister är därvidlag inget undantag. Lars Weiss kommer längs den vägen in på den ensamma mammans dilemma, på konflikten tonårsbarn och föräldrar och på den milda terror mormor- och morfarsgenerationen utsätter sin avkomma för. En liten romans kollegor emellan låter han också blomma.
Bitande kritik av hur samhälle och skola förhåller sig till våldtäktsoffren blixtrar stundtals förbi. Bland annat ger han ett vasst hugg mot välmenande skolfolk och kuratorer som blottar flickorna, så att de vid sidan av det trauma våldtäkten försatt dem i också måste tackla mobbing från jämnåriga.

Lars Weiss språk är livfullt och varierat. Lite hoppar jag dock till när han använder den sedan länge utdöda starka böjningen av verbet lysa och skriver l ö s istället för l y s t e.
Hans anknytning till den verklighet vi lever i är påfallande och ges i bokens slutskede extra betoning genom att hans Helena Colliander hamnar mitt i Anna Lindh-tragedien.


Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!