Kanske kan man säga att mycket i samlingen ter sig svårförklarligt fast den inte är svår, på något sätt, förutsatt att man slänger iväg alla förutfattade meningar och öppnar sig för de melankoliska, ibland sorgsna och ibland också mycket roliga dikterna.
Torsson gör det inte lätt för recensenten, dessa texter är nästan omöjliga att egentligen beskriva, de måste läsas och upplevas.
Jag gör ändå ett försök och låter några av mina tankar och infall från läsningen utgöra vad som möjligen kan likna en recension.
Låt oss kalla det här för ett äventyr i språkets skog, som liknar den vanliga men med ständiga krökar i meningarna vilka tar läsaren till oväntade, nästan osannolika biotoper. Stigen går ibland farligt nära en å med svarta strömmande virvlar, där både människor och språk måste kämpa för överlevnad. Som om maskarna redan bäddat ens säng.
Regler sätts ur spel
Det börjar med att en man ur en film noir närmar sig i bil och "i varje stund finns en rörelse / riktad mot nå¨got okänt", och här undrade GT:s kulturredaktör om det möjligen var ett korrekturfel, men felet var att han stannade där och inte läste vidare.
"Ja, det är en bil ni ser där borta, två lyktor mellan å och g" och så är det. Man måste läsa noggrant i dessa dikter som hela tiden kränger sig ur vaneläsandets stela kostym.
"Det frasar av regler" heter en dikt men den konstaterar redan i de första raderna: "Flyter gör: Regeln / Hyser sina undantag som ljuset färgerna"
Språkets vedertagna regler sätts alltså ofta ur spel med lyckat resultat, men inte för att upplösas i anarki. Här råder helt enkelt en annan ordning. Men enkelt att beskriva är det inte. Språkets vanliga mätinstrument är inte kalibrerade på samma våglängd. Dessa dikter kräver sig själva för att bli beskrivna.
Melankoli
Ungefär i mitten dimper ett gammalt vykort, daterat 29 mars 81, från Kartago ned, föreställande huvudet på en kamel med munkorg, återfunnet på en vägg i det utrymda Serafimerlasarettet, funnet av "jag" (Björner Torsson?).
Där finns en text på både svenska och finska. Ur detta växer en underbar prosatext om den stackars kamelen som inte får kyssa sin fru och i den faller kameler "långsamt neråt i den bläcksvarta nattluften, som strimlor."
Hüzün betyder alltså melankoli och det är nog ett bra ord för att beskriva grundstämningen i boken, det som vibrerar under alla tvära kast. För något sorglig är den, fast ofta mycket rolig men aldrig utan svärta.
Hur det förhåller sig med den hopfällbara näsan, förutom att den är besatt av lukter "(blod, avslagen gindrink, bensin, papaya)" låter jag vara osagt.
Ger orden vingar
I samlingen finns "Ett överflöd av motstånd mot gravitationens lag" ungefär som Torssons dikter gör motstånd mot grammatikens lagar genom att ge orden vingar att hålla sig uppe med, som om skrivandet var det simmande varje drunknande måste känna till. De rörelser som finns tycks hela tiden arbeta i försvinnandets tjänst.
"Den är redan förbi, rörelsen som kroppen skrev" och mannen i bilen har somnat vid ratten och hamnat i diket i något slags överlevnad och "Happy End" som sista dikten heter är fylld av förtvivlan, fast mannen skrattar, för liebarnet "springer längs vägen" och "vill sätta på mig vingar, men jag bara sjunker" och "Till sist finns ingen gräns" och eftersom samlingen slutar i gränslösheten och alltså inte är slut är det bara att börja läsa den en gång till. Det går inte att undvika. Det finns ett sug i den och kanske kommer man till sist på hur det förhåller sig med den hopfällbara näsan.