Van Palten tolkade blues i mycket vid bemärkelse
Förra säsongen samarbetade man med Gotlandsmusiken inom ramen för deras abonnemangsserie när man tillsammans med Blåsorkestern exekverade melodiös hårdrock. Och på torsdagen var det dags för en insats på Jazzklubben.
"Van Palten goes blues" var arbetsnamnet när bandmedlemmarna Patrik Palten Jonsson-sång, Kenneth Waernquist-gitarr, Magnus Carlsson Lydahl-klaviatur, Magnus Jonsson-bas och Nicka Hellenberg-trummor äntrade Munkenscenen. Och de bjöd förstås på en musikalisk blandning där seriositeten kryddades med spexartade musikaliska upptåg. Samtliga iförda sober, mörk scenklädsel även om Palten till andrasetet svidade om till mera bekväm utstyrsel.
- Vi har inte så hemskt bra koll på det här med blues egentligen, påstod bandets självklare frontfigur Palten när han gjort scenentré efter lite uppvärmningstoner från de övriga.
Men det är förstås en sanning med modifikation. Bandet exekverar en hel del inspirerad blues under kvällens lopp. Men visst, ibland blir det hårdrockstendenser men de kväses om dock inte avvisas helt även om bandet huvudsakligen tar bluestemat ad notam och kryddar det med lite jazzrock.
Och Palten kan förstås inte avhålla sig från tugg med publiken, luftgitarrinsatser och allmänt spexande. Ibland går det ut över den musikaliska skärpan men oftast ger det bandet ett personligt förhållningssätt till sitt material. Men någon spelning för de renläriga bluespuritanerna blir det inte.
Något överraskande känns kvintetten som bäst när de presenterar blues á la King. I denna mera sentimentalt känslosamma stil röjer Palten verklig bluesfeeling i rösten och Kenneth Waernquist "kingar" rejält på strängarna. Några fler såna låtar hade man önskat på löst ihopsatta repertoaren. Men visst, Van Palten ger också publiken sköna versioner av klassiker som Spencer Davis Groups "Keep on runnin´" med precist avslut och Animals "Don´t let me be misunderstood" med en knästående sångsolist.
Förstasetet är något kort och känns efter hela spelningen mest som en rejäl startsträcka även om det i och för sig innehöll några av de nämnda enskilda höjdpunkterna. Andra akten är dock genomgående betydligt intressantare och mer varierad. Här ryms exempelvis ett akustiskt parti där också Trum-Nicka släpps längst fram. Och lite basketboll i musikalisk form är inte fel, här är Palten i sitt esse när han matchad av musiken får showa på rejält.
Men framför allt visar bandet ju längre spelningen pågår vilken tight musikalisk enhet de blivit med tiden. När de lirar på och låter musiken koppla greppet är de bra, mycket bra.
Det blev till en afton där bluesen tolkades i vid - mycket vid - bemärkelse.
Så jobbar vi med nyheter