"Vandringskäppen det finaste man kan få"

Trots att Bacchii Bröder på självaste Internationella kvinnodagen den 8 mars avslöjade årets pristagare till "Vandringskäppen 2007" blev inte heller den femte pristagaren en kvinna.
Årets pristagare blev Jan Sandborg, violinist med klassisk bakgrund som sedan han flyttade till Gotland på 1970-talet fått en mycket mera folklig förankring, som musiklärare och artist i en mängd olika sammanhang.
- Valet känns bra och helt rätt - han äger genre, menar de fem bacchiibröderna Patrik Silvereke, Hasse Tholin, Johan Norrby, Lennart Bäck och Kristian Tallroth som - som vanligt - skrivit ner pristagare och motivering på en vit men något tummad servett.
- Vi resonerar om allt fler värdiga pristagare för varje år, och det är klart att vi vill utse en kvinna, men det är svårt. Reglerna säger att man inte ska ha fått något annat kulturpris, att man ska ha några år på nacken och samtidigt gjort mycket för det gotländska musiklivet. De flesta som uppfyller de här kraven är tyvärr män, förklarar Johan Norrby i Bacchii.
På söndag den 18 mars överlämnar fjolårets pristagare Göstha Haldén den graverade vandringskäppen till Jan Sandborg i samband med den årliga artistgalan. I år är platsen Rondo i Klintehamn efter tre år på Roxy och så Väskinde bygdegård nu senast. Samtidigt får Jan det sedvanliga diplomet som även i år målats av Harald Norrby.
- Galan blev helt utsåld i fjol och därför passar Rondo bra, både storleksmässigt och att vi får lite mer geografisk spridning på det här kalaset, menar Hasse Tholin.

*
Pristagaren - 61-årige Jan Sandborg är nybliven pensionär efter 28 år som fiollärare på Musikskolan och Kulturskolen. Prylgalen och lite av en ekorre kallar han sig själv eftersom han inte har plats att sitta i sin egen soffa hemma i Hellvi. Där ligger några av de 800 kameror han samlat på sig under årens lopp.
- Det började efter en loppmarknad där jag köpte en gammal sliten Praktica, nedmonterad och lagd i en plastpåse, men jag lyckades till slut montera ihop den. Det kändes lite som när man till slut lärt sig spela ett svårt fiolstycke, säger Jan Sandborg.
Men detta var långt efter att han lämnade uppväxten bakom sig i Falkenberg och via Nyköping och Sandviken hamnade i Stockholm och flera års fiolstudier på Kungliga musikhögskolan. Efter utbildningarna nådda han sitt uppsatta mål och fick engagemang i Radioorkestern där han stannade mellan 1971 och 1979.
- Under tiden på musikhögskolan blev jag kompis med gotlänningen Torsten Nilsson och det var under ett besök hemma hos hans far, spelmannen Patrik Nilsson i Havdhem, som jag bestämde mig för att någon gång flytta till ön, berättar Jan.
Och så blev det. 1979 tröttnade han på livet i Radioorkestern och både han och fru Bitte, som var pianolärare, fick jobb på Musikskolan i Visby. Det blev några år i Visby innan de sedan flyttade till Hellvi, en socken han sedan blivit trogen.
Numera bor han i Hellvis gamla IOGT-loge tillsammans med en ny kvinna och de två döttrarna har båda lämnat ön för musikstudier och engagemang på fastlandet.

*
Det var alltså en ren klassisk musikkarriär till en början, men livet på Gotland luckrade snabbt upp det förhållandet. Det började egentligen på Hansabaren tillsammans med en Bacchii Bröder-konstellation i början av 1990-talet. För första gången tvingades jag inför den spelningen lyssna på melodiradion i några veckor för att öva mig på improvisationer, berättar Jan Sandborg.
Det som alltså började med Gotlandskvartetten och Synfoniettan, där han bland annat spelade Beethovens violinkonsert, har efterhand blivit spelningar med många gotländska folk-, pop- och rockmusiker som Emma Lindström, Thomas Almqvist och Jan Ekedahl.
- Men den jag spelat allra mest med och haft enorma musikaliska upplevelser med är Patrik Silvereke, en gudabenådad musiker och en av de finaste människor jag känner. Bland annat hans Gustaf Larsson-platta är jag glad att få vara en del av, säger Jan.
Och många kommer säkert fortfarande ihåg "En gotländsk sommarnatt" i Burs prästgård där han åter fick spela med Torsten Nilsson och den övriga ensemblen med Allan Nilsson och Ainbusk som frontfigurer.

*
- Visst är jag mycket glad för Vandringskäppen. Det är nog det finaste man kan få eftersom det visar att det finns människor som tycker om en´. Priset är ju inte förbundet med någon speciell prestation, säger han.
- Men samtidigt är jag lite förvånad, jag tycker egentligen inte att jag gjort så mycket för att få det.
Men att vara omtyckt fiollärare sätter ju sina spår, det inser han nog nu när han lärt ytterligare en generation de första kunskaperna i fiolspelandets svåra konst.
- Vi har nog haft roligt, både jag själv och mina elever, även om inte alla blivit konsertviolinister, summerar han sina 28 musiklärarår.
- Man lärde sig något nytt varje dag! Och så har jag haft underbara kollegor, bland annat Ray Naessen.
Det han haft svårast med som lärare är byråkratiseringen inom skolan, och det gäller även Kulturskolan.
- Jag gick ner i tjänst och koncentrerade mig på själva undervisningen, med rektorns fulla stöd, förklarar han.

*
Som nybliven pensionär och spelman har det dock dykt upp en ny omständighet som är lite jobbig. En ärftlig reumatism inskränker på spelandet.
- Det finns fiolgrepp jag inte längre kommer åt, säger han.
Fiolen, en "japansk stradivarius" av märket Pygmalyus, har han ägt sedan 1982.
- Hyggligt bra fiol som japanerna med elektronik och datorers hjälp kopierat från en äkta Stradivarius.
Så vid sidan av spelandet kan han numera ägna sig åt favoritsysselsättningar, som att umgås med folk, dricka en pilsner eller två och lösa världsproblemen tillsammans med trevliga människor.
Han lever ett enkelt och ekonomiskt billigt liv efter devisen - spela mycket och jobba lite. Och det ser han ut att må mycket bra med. Och det närmaste året har han dessutom en vandringskäpp att stödja sig mot.

"Vandringskäppen det finaste man kan få"

Jan Sandborg rörd efter beskedet om att han blir årets pristagare.