Med motvinden som uppfriskande drivkraft, ständig uppbrottsberedskap, klarögd som ett misstroget barn - mycket kan man säga om Bertil Torekull.
Men man kan också säga att han, för alla eventualiteter, är hårt bestyckad. Med sin penna.
Han har sådan välsignad hand med orden, han skriver så väl och antagligen så ärligt att man blir djupt gripen.
Som nu Uppbrottslingar (Wahlström&Widstrand), en tröstebok för alla dem vars liv kantas av uppbrott, frivilliga och ofrivilliga, planerade, oplanerade. Uppbrott dirigerade av arbetsgivare. Av Gud själv. Av hjärtat, som oväntat pekar ut en ny färdriktning. Av möten som kräver att man packar sina kappsäckar igen. Och igen. Och igen.
Våra uppbrott är milstenar som mäter vår livsresa och berättar något om vilka vi är, skriver Bertil Torekull och undrar vad de väntar på - de som inte bryter upp. Från jobb, bostadsort, äktenskap, tankegods.
BRYT UPP, BRYt upp! Kanske tycker han att fler borde bryta upp. Oftare. Han om någon, bör ju veta.
Finns det möjligen ett Bäst före-datum, då uppbrott smidigast låter sig göras?
Han tror det - så där i princip. Och han nämner Leo Tolstoj som efter ett helt liv på det ryska fädernegodset Jasnaja Poljana ett natt bryter upp i gryningen - bara för att hinnas upp av döden på stationen, i väntan på tåget.
- Kanske finns det ett bäst före-datum för uppbrott ändå, säger Bertil Torekull. Varje uppbrott som äldre kostar så mycket mer. Tidigare har man haft hela livet på sig att korrigera misstag, man har haft en kropp som fungerar. Att bryta upp ur ett förhållande och börja på ny kula? Jag tror inte jag klarar en liknande känslostorm igen i livet. Man börjar kanske överse med egna och andras ofullkomlighet. Men för all del, jag kan visst känna den där rastlösa lusten att inreda ett nytt hem, att ur det gamla skala fram ett extrakt till det nya.
Han född i Vågens tecken - men han tycker inte att det hjälper. Han känner sorg över att bli gammal. Och känslostormar försöker han faktiskt undvika:
- De saboterar mina möjligheter att skriva de böcker jag har kvar att skriva. Personliga konflikter och olika intressen sliter isär mej och hindrar den mentala förberedelsen. Jag måste hinna medan jag är fräsch... Och jag tycker det är viktigt att gamla journalister ger sig in och arbetar, de tillför ett annat tonläge.
VISKANDE SAMTAL Om Natten
De konstnärliga uppbrotten rymmer ofta en rejäl portion egoism - till skydd för en inre ömtålighet. Att se in i sig själv, granska sin inre smärta utlöser ny ångest, påminner samtalspartnern Marie Norberg i boken. Den att riskera sitt skapande om man löser sina inre problem.
- Gode Gud, tycks de säga, låt mig inte bli lycklig, för då kan jag inte måla, inte skriva, inte komponera...Vi måste erkänna att vi inte alltid förstår vad som driver skapandet.
Bertil Torekull låter vänsterörat fånga samtalet och sätter sig till höger i soffan vid fönstret i lägenheten med utsikt över Karlbergs slott i Stockholm.
Det var där han i unga år som fänrik fick hörseln på högra örat bortskjuten.
- Man måste kunna prata med människor, man måste kunna föra viskande samtal om natten.
Hans nyfikenhet inför uppbrott driver han till det allra sista, stora uppbrottet. Han vill gärna vara med där, veta hur det går.
- Jag skulle vilja kolla om jag kan försona mej med tanken, rentav tycka att det finns något skönt med det där sista uppbrottet...Vissa ögonblick, särskilt vid stranden, kan jag uppleva som religiösa. Fast Gud...näää, det fick jag för mycket av som barn.
Men kyrkan som sakral byggnad tycker han om. Han tycker om att tala i kyrkan och han menar att vi har ett behov av det sakrala, platser där orden inte är utslitna och man ännu kan uppfatta nyanser.
OM ATT VÅRDA språket
Allt färre tidningsartiklar vårdar sig om språket, säger han. Och han bör ju veta; ett 20-tal prenumerationer på olika publikationer vittnar om denna besatthet av tidningar. Och besatt har han varit sedan han i slutet på 50-talet började på Gotlands Allehanda och ganska omgående drog på sig både en JK- och en JO-anmälan i gott sällskap av Mert Kubu, Rune Jacobsson, Gormander, Eva Heckscher, Göte Nilsson. Det var ett gäng som noga läst på i tryckfrihetsförordningen, kunde allt om offentlighet och sekretess och snabbt lärde kommun och länsstyrelse den handfasta innebörden av "närmaste besvärsinstans". Det gick inte längre att rutinmässigt "hemligstämpla" handlingar - varken av okunnighet eller lättja.
Han anklagades för att ha dragit synden till ön, bara genom att kora Rosendrottning och plåta sommarflickor. Och han upptäckte Daily Mirror och skaffade genast GA:s redaktion en prenumeration. För att alla skulle se hur man egentligen gjorde tidning.
Från Gotland värvades han till Åhlèn&Åkerlunds veckotidningar och 30 år senare via Östgötacorrespondenten till Svenska Dagbladet.
Bertil Torekulls väg genom branschen (och genom livet) har kantats av uppbrott, frivilliga och mindre frivilliga. Det har föranlett honom att skriva den gripande, ljuvliga, medkännande Uppbrottslingar. Upprättelse, en bok om upprättelse, en bok för alla de rastlösa som hela livet måste eller tvingas till nästa steg, drivna av nyfikenhet, längtan, inre eller yttre tvång.
Alla de som fått leva med en stämpel av försumlighet, illojalitet, rotlöshet och okänslighet för traditioner som bjuder att man ska stå ut - ju fler år på en arbetsplats eller i ett äktenskap desto mer hedervärt.
Alla de som ändå måste bryta upp - läs!
Alla som mött avståndstagande, vrede, avundsjuka, oförståelse - läs!
INGA APPLÅDER
Tro aldrig att människor självklart kommer att förstå och applådera ditt uppbrott.
- Den som bryter upp rubbar ordningen, blir störande för vännerna. När någon bryter upp är det en direktfråga till mej själv, varför tar inte jag steget? Man har en dröm om uppbrott, som man inte förverkligat. Uppbrottslingen kommer för nära, han möts av misstänksamhet. Han bryter mot trofasthetens regelverk, han vägrar vara tillhörig. Lyckas han, så väcker uppbrotten avundsjuka - varför har inte jag vågat?
Bertil Torekull talar om två poler. Den ena är längtan efter närhet, den andra vår nedärvda lust att kasta oss ut i ett äventyr. Däremellan utspelar sig det mänskliga dramat.
- Man måste vara stark, säger han. Uppbrottslingar betraktas som ett otyg. Och det är smärtsamt att bryta upp. Det handlar om att lyckas och att komma hem någon annanstans.
Naturligtvis har han läst Eeva Kilpi:
"Säg till om jag stör, sa han när han steg in, så går jag med detsamma.
Du inte bara stör, svarade jag, du rubbar hela min existens. Välkommen."
- Jag tror att jag numera vet vet hur andra känner sig i stunder av definitiva avslut - det dåraktiga mod som ofta krävs, all tvekan att brottas med, all förtvivlan över separationen från det som varit. Men även den iver, förväntan och motsägelsefulla glädje som det ofrånkomliga uppbrottet ofta föder.
Han talar, som i ett slags uppbrottslingarnas självförsvar, om den rotfulla människan:
- Vi har hemortsrätt lite varstans. Vi är människor som kan leva där vi slått ner våra bopålar. Den rotfulla människan lämnar spår i marken och i själen.