Värmande vandring full av hågkomster

Det finns de där böckerna som inte går att lägga ifrån sig i den meningen att de fortsätter att leva inom den som en gång läst dem.
Som en trevande rosa slinga på himlen sedan solen sedan länge gått ner, för att citera författaren.
"I en så långsam trakt som vår" är Per Helges, poet och lyriker ur Småland sprungen men boende i norra Västmanland, 15:e bok sedan debuten 1974.
Inte en roman i romanens bemärkelse, istället korta stycken lyrisk prosa och andra av ren essäkaraktär som tillsammans väver en bonad av det lilla livet i det stora universum under ett årsvarv.

*
Alla dessa hisnande bilder. Det är ju så; den mest precisa lyriken utan ett enda överflödigt ord är de bästa av bilderböcker, ytterligare en dimension ger de av de ofta vardagliga skeenden de beskriver.
"I en så långsam trakt som vår" är en värmande vandring full av hågkomster, genom ett till en början frostnupet Västmanland med sitt kompakta landsbygdsmörker. Men det är också en vandring genom läsarens eget liv, tankar och reflektioner.

*
Författarens penna skissar med sina, till synes, enkla men filosofiskt precisa streck det ljuva bråddjup vi kallar livet, allt med naturen, den föränderliga, som fond. Det blir en välkommen kontrast till det höghastighetssamhälle som vi dagligen lever och verkar i.
"Allt som pågår är välbekant. Ändå har inget av det någonsin hänt förut så som det händer nu", som Per Helge formulerar det.
Jag vet inte det känns nästan fånigt, men "I en så långsam trakt som vår" är en liten bok att bli lycklig av, att uppfyllas av, att komma hem till och att komma till någon slags insikt av. En liten bok att läsa långsamt för att låta den sjunka in, att ha som vän och följeslagare under lång tid.

*
Jag kan inte nog beundra det varma, det nogsamt utmejslade språket som verkligen bryr sig om läsaren, den typen av språk som blir allt mer ovanligt i dag.
Ta bara det här stycket, läs det och bär det med dig resten av din dag:
"Sjön heter Solaren och ligger inbäddad av småländsk barrskog, fast jag är inte riktigt säker på om dagens sjö är densamma som minnets. // Behövdes det, skottade vi en spelplan. De gånger isen låg blank och snölös, var magiska. Ystra pojkskär skenade åt alla håll av sjön, och när man slog iväg bandybollen, med all den kraft man ägde, rätt ut över isvidden, rann livsglädjen nästan över. Blev känslan av frihet någonsin större?"