Vem äger makten över Olympiska spelens framtid?

Sol varje dag gjorde att OS i Stockholm år 1912 kallades Solskensolympiaden. Evenemanget blev en förebild för framtiden över hur olympiska spel skulle genomföras av värdnationerna.
Nu, inför OS i Peking i sommar, frågas om vem som äger makten över de olympiska idealen. Är det den olympiska kommittén, eller värdnationen, eller sponsorföretagen, eller idrottsmännen, eller idrottspubliken, eller är det de gamla nationerna i västvärlden?
I Stockholm år 1912 var allt självklart om syftet med olympiska spel. Inför Peking finns det inte längre ett giltigt svar på frågan om vem som äger makten över de olympiska idealen och syftet med det hela.
Flera OS, alltsedan Berlin 1936, har nyttjats för andra ändamål är idrottslig tävlan. Så var det även i senaste OS i Aten, när den grekiska regeringen byggde ett nytt museum med tomma rum för att uppmärksamma omvärlden på att det kanske främsta konstverket i mänsklighetens historia, Partenonfriserna från Akropolis, finns i British Museum, och att de rövades bort från Grekland på 1800-talet.

*
Det nya museet med tomma rum som väntade på Partenonfrisernas återkomst oroade inte omvärlden nämnvärt eftersom protesten handlade om kulturobjekt. Den nu växande proteströrelsen inför Kinas OS handlar om allvarligare ting - om demokrati.
Motståndet mot den kinesiska statsledningen och OS i Peking växer varje dag. Det är en proteströrelse som kan växa hur långt som helst under den kommande sommaren.
Västliga ledare framför sina åsikter på hövligaste sätt till Kinas ledare, men det som nu förefaller vara tyngden i rörelsen liknar en gryende multinationell tidsanda med särskild dragningskraft på ungdomar. Demonstrationerna omkring olympiska eldens färd mot Peking leder tankarna till de massiva och spontana proteströrelser som vi såg i Seattle 1999 och sedan Genua, Paris, Rom och Göteborg. Det är spontana ungdomsrörelser utöver nationella gränser utan formell styrning - en tidsanda av organiserad spontanism.

*
Händelserna i Seattle, Genua och Rom har visat att sådana rörelser kan växa ut mycket snabbt beroende på den inbyggda spontaniteten och att konfliktens parter är lätt att uppfatta i symboliska bilder. Inför OS i Kina är det exempelvis fattiga munkar i Tibet som lever av godhet och religiös tro - mot den mäktiga kinesiska statsapparaten som inget annat önskar än att deras OS ska bli en solskensolympiad.
Men vad händer i sommar om stora skaror ungdomar tar sig till Peking för att i en multinationell tidsanda protestera och utmana regimen i Kina? Bilderna från Seattle, Genua, Paris, Rom och Göteborg var våldsamma. Hur våldsamt kan det bli om ungdomar på samma sätt kommer till Peking i augusti? Kan det i värsta fall sluta med brutala strider utanför arenorna i Peking i sommar?
Västvärldens ledare, de som går och funderar om de ska protestera mot Kinas brist på demokrati eller om de ska fortsätta spelet med regimen, måste fråga sig om det inte är hög tid att återföra den olympiska rörelsen till en gemensam och ursprunglig grundidé.
Det är kanske de olympiska idealens framtid som står på spel.