Vi har i alltid brytt oss om våra nära och kära och de som vi upplever en gemenskap med. Det kan vara familjen eller närmaste grannarna eller sockenborna eller gotlänningar eller alla svenskar. Det kan också vara de som gillar samma musik eller är intresserade av veteranbilar eller att vandra i naturen. De som är som ”vi”.
Vi har också alltid varit avvaktande eller i värsta fall aggressiva mot de som inte är som vi. Det kan vara mot människor från När eller Vasastan eller Etiopien. Eller mot de som tigger på gatorna eller de som gör stora ekonomiska avdrag. Mot de som går klädda i alldeles för fina kostymer eller de som har tatueringar. Eller mot de som säger att de ska rösta på S, V, Mp eller de som tror sig vara SD.
Vi är liksom såna att det vi själva gör och tycker och är vana med är det som är bra, och det som de där andra konstiga människorna gör är fel. Men är då de där andra människorna våra verkliga fiender? Ska vi lägga kraft och pengar på att bekämpa ”dom”? För det mesta så kommer vi ju över missförstånd och osäkerhet bara genom att träffa varandra och umgås och prata.
För tänk om det nu inte längre är andra länder eller människor med annan kultur som är vår fiende. Tänk om det nu är så att alla människor på hela jorden istället har fått en gemensam fiende att slåss emot? Att hela mänskligheten måste kämpa och vara beredda att offra hem och ekonomi och trygghet för att överleva. Att du och jag och de som bor i Kalifornien och Bangladesh och Portugal har en gemensam fiende. Och vår fiende är jordens uppvärmning. Och bränder och översvämningar och svält! Att vi inte längre har råd eller tid med tjafs om småsaker eller bråk sinsemellan utan att alla måste hjälpas åt. NU.