Vem föder samtidskonsten?
Krönika från strandboden av Jan Sundström
Några prisexempel: "Dödskalle, täckt av diamanter", av Damien Hirst, såld för 600 miljoner kronor. Oljemålning, av Jackson Pollock, såld för 640 miljoner. Målningen "Green Car Crash", av Andy Warhol, såld för 525 miljoner. Och så vidare.
År 2005 sålde samlaren Charles Saatchi i London en haj, nedsänkt i en tank formalin, till finansmiljardären Steve Cohen i New York för cirka 12 miljoner dollar. En ekonomiprofessor, Dan Thompson vid Harvard, blev så fascinerad av affären att han, på rent vetenskaplig grund, beslutade att ta reda på varför Steve Cohen var beredd att betala en förmögenhet för en gammal halvrutten haj nedsänkt i formalin.
Dan Thompson har nu skrivit en bok: "The 12 Million Dollar Stuffed Shark". Thompsons slutsats är att det gäller för konstnären att skapa ett namn och ett varumärke. Men, så enkelt är det givetvis inte. Professor Thomson har, trots sin ekonomiska vetenskap, hamnat långt ifrån hela sanningen.
*
I höstas, när världens finansbörser började falla, var det många som förutsåg att den internationella konstmarknaden skulle följa med i fallet. Så har inte skett. Skälet är att konstvärlden styrs av helt andra ekonomiska lagar än de som gäller vanliga kapitalplaceringar och varumärken.
Den 11 november år 1987 kallas "Den svarta måndagen" på Wall Street. Den dagen föll Wall Street mer än någonsin tidigare under en enda dag. Några veckor senare sålde auktionshuset Sotheby’s i New York målningen "Iris" av Vincent van Gogh för 54 miljoner dollar. Det blev det högsta pris som någon dittills betalat för en oljemålning. Det här köpet och flera liknande tycktes visa att inget samband finns mellan humöret på börsen och köp av konst. Det är en ekonomisk nöt som många försökt förstå och knäcka.
Tisdagen den 5 februari i år föll världens börser kraftigt men auktionshuset Sotheby’s i London kunde samtidigt sälja för rekordsumman 117 miljoner pund.
Sansade ekonomer har länge försökt bevisa att konstmarknaden ändå följer humöret på aktiebörsen - men inte lyckats. Sambandet är förmodligen helt fel. Finansmiljardären Steve Cohen köpte inte en haj nedsänkt i formalin som en kapitalplacering. Köp av internationell samtidskonst har mycket mera sofistikerade ekonomiska förklaringar än så.
*
Steve Cohen tjänar säkert 100 miljoner om dagen. Att han skulle köpa ett konstverk för en dagsinkomst - för att sälja senare och tjäna en extra slant, är inte sannolikt. Den enda ekonomiska förklaringen till prisbubblan i samtidskonsten är att det helt enkelt handlas med överskottsvinster från andra vanliga kapitalplaceringar. Steve Cohen och hans många kollegor köper konst för räntan på kapitalet - för nöjets skull. Så enkelt kan ekonomin förklaras. Och nöjet växer med köpesumman.
Men, varför Damien Hirst eller Andy Warhol? Det problemet kan inte förklaras med ekonomiska metoder - utan tillhör snarare konstlivets natur och magi, eller möjligen att "vinnaren tar allt". Det ligger i konstens sanna natur att det kanske endast är konstnärerna själva som kan förstå det som pågått de senaste tre åren.
Bedömare menar att "bubblan som inte vill spricka" kommer att spricka till slut. Men det är inte alls säkert. Konstvärlden håller andan inför de kommande stora auktionerna i maj och juni. Spricker bubblan så blir det ordentligt eftersom den är så stor. Det kommer Konsten att må bra av.
Så jobbar vi med nyheter