Bibelforskaren James Tabor kommer med "Jesusdynastin. Den dolda historien om Jesus, hans kungliga familj och kristendomens födelse". Antagligen en ännu mer säljande titel.
Värst är Michael Baigent: "Jesusskrifterna - avslöjandet av historiens största mörkläggning". Så är han också "författaren till Heligt blod, helig graal", som inspirerade megasäljaren "Da Vincikoden".
Ämnet är ömtåligt - det handlar som bekant om "Guds son". I 2000 år har Kyrkan haft hand om, manipulerat och tolkat evangelierna och andra eventuella källskrifter. Tvivlarna har avrättats som "kättare."
Idag är problemet ett annat. Pengarna har tagit över. Den som skriver Jesusböcker hetsas att nå jätteupplagor. Skriv om "Jesus Christ Superstar"! Allt fler kräver att historiker ska överskrida gränsen mellan verklighet och fiction. Vem orkar med bara torra fakta?
*
Tabor har skrivit den intressantaste boken av de tre. Jesus var jude, detta måste vara utgångspunkten. Inte kristen! Som alla andra judar sökte han befrielse från den romerska ockupationsmakten. Allt fler började tro att tiden var inne. Flera resningsförsök hade gjorts. Israels profeter hade siat om en "Messias" av kung Davids ätt som skulle återupprätta kungariket Israel.
Tabor anser sig kunna bevisa att Jesus var Davidsättling genom både Maria och Josef. Mamma Maria var emellertid havande med någon annan när hon gifte sig med Josef. Att vara "oäkting" vållade Jesus problem i den lilla hembyn Nasaret. "Ingen är profet i sin fädernesstad." Eller som det står i det nyupptäckta Thomasevangeliets etthundrafemte Jesusord: "Den som känner fadern och modern, skall kallas horungen."
Evangelierna berättar om ungefär tre år av Jesu liv. Med sina tolv lärjungar vandrade han omkring i sitt ockuperade land, botade sjuka och försökte förklara sin lära med fascinerande liknelser. Men mängder av senare kristna tillskott har vållat forskarna ett oändligt huvudbry. Tabors Jesus anser sig inte vara Guds son. I stället ville Davidsättlingen befria sitt folk här och nu!
Till slut beslöt sig Jesus för att på egen hand utmana ockupationsmakten - obeväpnad. Obegripligt för en modern människa eller hur? Tabor menar att Jesus nu kände att han hade kraften att besegra "Satan". Hur många sjuka hade han inte botat? Gud skulle ingripa och hjälpa honom till seger. Så gick det nu inte. Revolten slutade med en grym död på korset.
*
Istället blev Paulus den som radikalt omtolkade Jesus och gjorde kristendomen till en världsreligion. Som god jude hade Jesus hållit på Lagen. Paulus förkunnade tvärtom med oerhörd intensitet att tron var allt och gärningarna intet: Tron på Guds son som dött för våra synders skull men återuppstått för att snart återkomma för att döma levande och döda.
Tabor skiljer till en början föredömligt mellan belagda fakta och sannolika slutsatser utifrån dessa. Men allt mer balanserar författaren farligt på gränsen mellan säljande fiction och vetenskaplig sanning. Ibland våldför han sig på materialet i sin iver. Jesu positiva kvinnosyn är allt annat än judisk. Och är verkligen hans förkunnelse den politiske befriarens? Var inte det Rike som enligt honom var "nära" ändå av moralisk art?
*
Baigents "Jesusskrifterna" är lättläst, innehåller en hel del kunskap men överskrider med råge flumgränsen. Kunskapen gäller den allt mera judiska bild av Jesus som tonat fram i och med upptäckten av Dödahavsrullarna för sextio år sedan. Baigent hatar Vatikanen för dess försök att censurera forskare som med stöd av dessa utmanat den traditionella Jesusbilden.
Men när Baigent låter Jesus överleva korsfästelsen för att med tiden fly till Frankrike där hans ätteläggar (Jesus var nämligen gift med Maria Magdalena!) fortfarande lever och så vidare - ja, då har vi fastnat i de vilda spekulationernas träsk.
*
Sören Wibecks Jesusbok är av ett helt annat slag. Wibeck ger en lättläst genomgång av den aktuella litteraturen och forskningen på området, i varje fall den amerikanska. Men inte så mycket mer. I avsaknad av egna hypoteser blir det hela ganska blodlöst.
Författaren gör ibland ett ganska räddhågat intryck. Varför skriva om uppståndelsen som "Tro eller historia"? Kan inte författaren skilja mellan tro och vetande? Eller mera troligt: vill Wibeck inte stöta sig med teologerna och de troende?
Besynnerligt är också att han avfärdar Alvar Ellegårds "Myten om Jesus" (1992). Ellegård utgår från den judiska sekten essénerna som dokumenterats med Dödahavsrullarna. Ledarfiguren där var "Rättfärdighetens lärare" som ljöt martyrdöden hundra år före Kristus. Ellegård tror att det är denne som var Paulus? Messias. Jesus skulle alltså inte ha existerat.
Wibeck meddelar att Ellegård inte får "medhåll av etablerade forskare". Detta håller inte. Frågan är om Ellegårds argument är värda att diskutera eller inte. De förbigås med tystnad. Och Wibecks tystnad är total när det gäller Lena Einhorns "Vad hände på vägen till Damaskus? På spaning efter den verkliga Jesus från Nasaret" (2006). Skarpsinnigt om än lite fantastiskt sökte Einhorn lösa samma grundproblem som Ellegård: att Paulus tiger om Jesus som person. (Hennes "hypotes" är att Jesus överlevde korsfästelsen och fortsatte som Paulus!)
Vid förnyad genomläsning drabbar mig Ellegårds källkritiska huvudargument som ett åskslag. Det är fel att utgå från evangeliernas berättelser om Jesus bara därför att Kyrkan placerat dem först i bibeln. Markus, Matteus och Lukas för att inte tala om Johannes saknar helt enkelt källvärde eftersom de redigerades långt efter Jesu död. Istället bör man utgå ifrån Paulus? brev som skrevs långt tidigare av en person samtida med Jesus.
Och om Jesus liv och gärningar säger Paulus - ingenting! Men bästsäljarna var spännande.