Vera Sollermans dikter beskriver både glädje och sorg

Kultur och Nöje2005-04-30 06:00
Det är något speciellt med texter skrivna på gutamål. Själva orden är i sig poesi och skapar direkt antingen närhet eller distans. Närhet till dem som känner orden, distans till dem som inget förstår.
Särskilt roligt tycker jag att det är att läsa texter skrivna av kvinnor. Inte i något feministiskt perspektiv utan för att kvinnor ofta beskriver det jordnära och vardagliga, där samtidigt hela vår tillvaros djup finns.
Det är där vi lever och drömmer. Det är i det lilla vi hittar svaren på det stora.
Därför är det med stor respekt jag öppnar diktsamlingen "Fågelhjärtat ropar" av Vera Sollerman.
Samlingen är hennes första bok, men dikterna är hämtade från ett helt liv vilket ger boken ännu en dimension. Vera Sollerman är född 1927 och uppvuxen i Klinte. Som 8-9-åring fick hon som många andra barn lära sig att gallra betor för att hjälpa till med det tidsödande arbetet att rensa bort ogräs så att de veka betplantorna fick livsrum. Där i kanten vid åkern vid en stentun upptäckte Vera en dag en liten fågelunge som hon tog i sin hand.
Känslan av den lilla fågelns hjärtslag mot handflatan fick henne att känna en samhörighet med den lilla fågelungen och hon beskriver det med "ett fågelhjärta bär jag mitt bröst".
Dikterna på gutamål varvas med dikter på svenska och alla beskriver de både glädje och sorg, här tecknas porträtt av kända personer som Gustaf Larsson men också mer okända människor som stått författaren nära.
Något som återkommer är Vera Sollermans starka kärlek till hembygden och framför allt Mästerbyänget, en plats som man förstår att hon gärna återkom till och där hon fick inspiration till många av sina dikter.
Men då och då får läsaren också ta del av ett stort vemod som får uttryck i Veras diktning. Här beskrivs en längtan bort, till något annat, en längtan så stark att den nästan känns olidlig även om den är ganska nedtonad och allmängiltigt beskriven. Jag upplever att det står mycket att läsa mellan raderna i Vera Sollermans diktning, vilket leder till att fantasin får fria vingar. Vad var det som hände? Vad var det som drog hennes tankar bort?
Men här finns också lugnet och ron beskriven, i naturen med blommor och djur och i det välkända landskapet, stranden, änget, gården.
Här och där i boken finns korta beskrivningar där författaren berättar vid vilken tidpunkt dikten skrevs och varför. Dessa berättelser är i sig små pärlor som gör läsningen än mer trivsam.
Efter lärarutbildning flyttade Vera till Mästerby där hon var lärare i många år. Hon blev också publicerad i flera tidningar, bland andra Gotlands Allehanda under signaturen "Töisi" och i Norrköpings Tidning samt Östergötlands Folkblad under utbildningstiden.
Boken är vackert och träffsäkert illustrerad av Harald Norrby.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!