Verner von Heidenstams liv
Verner von Heidenstams hela liv var en iscensättning. Till och med sitt eftermäle ville han redigera genom att låta bränna allt som inte passade den bild framtiden skulle serveras.
Verner von Heidenstam - Ett liv, heter boken. Den är 670 sidor tjock och tung av fakta. Trots detta är den lätt att läsa tack vare Per I. Gedins strålande förmåga att strukturera, vara tydlig så väl som fängslande samt utnyttja de saftiga brev och andra källor som trots allt finns kvar.
Intressanta epokskildringar omramar porträttet.
Heidenstam blev 1880-taletets bräckjärn för fantasi och livsglädje mot den grå realism som rått inom litteraturen. Med diktsamlingen Vallfart och Vandringsår 1888 slog han igenom över en natt och bars snart på allas händer som nationalskald. När doktorshatt, akademimedlemskap och nobelpris blivit hans hade hans skaparkraft redan börjat dala. 1940 dog han, dement och förvirrad.
Allmän rösträtt och fosterlandskärlek var hjärtefrågor för honom. Han initierade Svenska Författarföreningen och Svenska Dagbladet, föregrep svensk jugend och uppmärksammade rivningsraseri och pietetslösa renoveringar.
Hetsad av Strindbergs plädering för polygami försökte han leva upp till idealet som kvinnokarl. Barn ville han inga ha men fick ändå en son.
Hans vänskap till en annan av tidens omhuldade poeter, Oscar Levertin, kan nästan kallas kärlek.
Mot Gustaf Fröding betedde han sig skamlöst, något som han sedan försökte mildra med penningstöd och med den underbara dikten vid Frödings kista, den som börjar "Bort gå de,/ stumma skrida de/ en efter en till skuggornas värld."
I alla Heidenstams verk finns personer som bär hans egenskaper. Där kan man följa hans ständigt pågående kamp mot sina svagheter. Det hävdar Gedin.
Fyra av Gedins källor har antingen varit plomberade eller bortglömda fram tills nyligen. Där finns material från två av Heidenstams tre fruar, från Kate Bang som han sammanbodde med i tjugo och dessutom brevväxlingen mellan honom och Levertin.
Danskan Kate Bang var Verners sista livspartner. Turerna när hon avpolletterades och när Övralidsstiftelsen skapades är milt sagt osmakliga. Sven Hedin, dennes två systrar och två grevinnor, som figurerar under samlingsnamnet tantbrigaden, spelade smutsiga roller men svartaste boven var Heidenstams godeman och stiftelsens förste sekreterare Otto Frödin.
Kate Bang var 32 år yngre än Verner. Tillsammans skapade de Övralid. Därifrån kastades hon ut 1937, samtidigt som hon ströks i ett av Frödin manipulerat testamente. Då var Heidenstam en vilsen åldring.
Tredje hustrun, Greta, var 16 år när hon förfördes av Heidenstam på den i litteraturhistorien så berömda isbjörnsfällen. Till hennes vittnesbörd ställer sig Gedin skeptisk. Ibland går de stick i stäv mot andras. Bland annat bemöter han hennes påstående att Heidenstam vägrade ge tillstånd till kejsarsnitt när deras son föddes med navelsträngen om halsen och ströps, sedan förlossningen avstannat. Skälet till Verners nej var, enligt Greta, att han inte ville att hennes kropp skulle bli ful.
Sant är dock att Heidensrtam var svag för ungdom och skönhet.
Olga Wiberg, hon som blev hans brud vid den spektakulära iscensättningen på Blåkulla, var också bara barnet, 19 år, den sommar hon och Verner umgicks hemligt på Sandhamn. Då var han ännu gift med sin första fru, Emilia Uggla och Ellen Belfrage, hans älskarinna, hade nyss fött honom sonen Nils, ivrigt påhejad av Ellen Key som var eld och lågor för den fria kärleken.
Inför tredje giftermålet med 17-åriga Greta Sjöberg bävade tydligen Heidenstam. Åldersskillnaden var 32 år. Dagen innan äktenskapet annonseras skriver han till Böök: "I morgon blir jag utskrattad över hela landet."
Heidenstam fasade också inför tanken att någon skulle tro att han hade förebilder. Han måste ständigt vara den förste och den störste. Ohotad kunde han vara generös och omtänksam. Men dök någon upp, som till exempel Fröding, och gjorde honom rangen stridig som skaldefurste, betedde han sig ibland rent fäaktigt. Efteråt sved samvetet. Allt detta gör Gedin tydligt.
Strindberg ville också vara den främste. 1910 började han misskreditera Heidenstam i artikel på artikel för att med politikens som vapen frånta honom rollen som nationalskald. Nu skulle före detta vännen få massorna mot sig genom att utmålas som konservativ trots att han fram till då i hela sitt agerande visat sig som vänsterliberal.
Strindbergsfejden kallas detta. Den och stretandet med den historiska läseboken Svenskarnas och deras hövdingar, där skolfolk stod över Heidenstam med pekpinnen, knäckte skaldens självförtroende och skaparkraft, enligt Gedin. Snart börjar konservativa krafter utnyttja honom i den överhettade försvarsfrågan och han beskylls felaktigt för att ha skrivit Gustav V:s politiskt viktiga borggårdstal till bönderna 1914. Författare var Sven Hedin.
Liksom Martin Kylhammar, som på 2000-talet stridit för att avtvätta Heidenstam den falska naziststämpel som häftat vid honom, går också Gedin in för att skapa en mer positiv och rättvisande bild av den store förnyaren. Starkt inpräntas Heidenstams vikt som just föregångsman. Han var både modernist och postmodernist långt innan begreppen fanns.
Så jobbar vi med nyheter