Laris Strunke kom 1969 till den starkt förfallna gården Stymnes i Sproge första gången, dit han återvänder än idag. Detta hus, som Laris hävdar fortsätter sitt förfall, visade sig vara en guldgruva för hans måleri och konstnärskap. Den trappa som leder upp till huset har gett upphov till återkommande impulser till hans målningar under 43 år och geometrin i huset, både den dolda och den uppenbara, tilltalade honom.
I Körsbärsgårdens konsthalls fem salar samsas nu målningar från början av Laris Strunkes vistelse på Gotland till i dag.
- Jag var ung, gav mig hän och sket i naturalismen. De stillsamma gotländska landsvägarna syntes som eldtunnlar för mina ögon. Det kändes extatiskt och jag målade det jag kände, berättar Laris Strunke när han håller i den målning som han säger allting började med. En väg som liknar en pyramid, med havet som en coelinblå punkt på toppen, omgiven av en kadmiumröd tunnel.
Älsklingsfärg
Hans fingrar är sotiga av gult, blått, svart och lila pigment. Det lila kommer från hans älsklingsfärg caput mortuum, av latinska orden caput (huvud) och mortuus (död). Det syns att han målar helst varje dag.
- Men jag är inte rädd för den vita duken, även om jag har goda tendenser att fylla dem från kant till kant, säger han.
Inte helt förvånande beskriver han denna retroperspektiva utställning, som löper över närmare 50 år, som en avspegling av hans liv. Vanligtvis är han fullt upptagen av sitt senaste verk och bryr sig inte om det förflutna, men nu visade sig tiden vara mogen.
Människans själ
Laris Strunke föddes 1931 i Riga och kom till Stockholm i samband med andra världskrigets utbrott. Han inledde sitt konstnärskap med realistiskt måleri och med avbildandet av människor. Detta avslutades ganska tvärt, med insikten om att han tyckte det var "dösvårt" att fånga människans själ. Hans fascination riktades sig således mot hörn och öppningar.
- En smal springa är spännande. Det får mig att tänka på hur mycket som fortsätter bakom, ju längre fram man kommer, säger Laris Strunke.
Ihoprullad duk
Laris plockar fram en ihoprullad duk, krattar bort tejpen runt sidorna och kavlar ut en stor målning täckt av ett plasttäcke. Han räknar till tre och river sedan loss skyddet så det tjuter till i rummet. Färgen har knappt hunnit torka på den målning han blev klar med för bara ett par dagar sedan, föreställande stenmurar och en kakelugn på Fårö. Detta utgör med största säkerhet den allra senaste målningen i utställningen, ett minimalistiskt motiv där rester av människans byggande ingår.
Utställningen "Fem decenniers måleri i fem rum" öppnar i dag och pågår till den 16 september. Laris kommer även vara på plats på Körsbärsgården och berätta om sina målningar lördagen den 28 juli.
Många vernissager har det hunnit bli genom åren och en av dem ha minns extra väl, var den när hans konst medverkade i en samlingsutställning av nutida svenska konstnärer i Kina i mitten av 80-talet. När bandet klipptes, stormades lokalen av så pass många ivriga besökare, att Laris nästan ramlade omkull av den kraft som mötte honom.
- Precis så skall det vara. Vernissage med livsfara, säger Laris med ett gott skratt.