Trollglansen kring namnet Kennedy finns kvar.
Obama har velat framstå som Kennedys arvtagare.
"Han (Kennedy) visste att vi, som ett folk, kan åstadkomma stora saker - det är på grund av den visionen som jag kan stå här idag som USA:s president", sa Obama på 50-årsdagen av Kennedys installation som president i januari 2011.
Nu har "Kennedyklanen" uppmärksammats med två intressanta böcker. Lennart Pehrson har skrivit en gedigen faktabok. Britt-Marie Mattsson, en annan känd USA-journalist, har valt romanformen. Säkert inte för att skapa litteratur utan för att göra fakta mera lättsmälta.
Inte handlingarna
Vad är så märkvärdigt med Kennedys? Knappast vad presidenten John F Kennedy och hans bröder Robert, som blev skjuten 1968, och Ted, som dog 2009, hann uträtta.
Det märkligaste med John F var att han lyckades få Chrustjov att retirera från Cuba utan att utlösa ett kärnvapenkrig. Ett försiktigt stöd till medborgarrättsrörelsen inleddes också. Den yngre brodern Robert tycktes radikalare. Han utmanade maffian, rasisterna i Södern och - Edgar Hoover, FBI-chefen. Och krävde fred i Vietnam. Så blev också han skjuten.
Ted blev efter många utsvävningar en aktad liberal senator. Men inte president och med mindre nöjde sig inte Kennedyklanen - "Vi tolererar inga förlorare".
Utan myten
Det märkvärdiga med Kennedys är Myten Kennedy, den skickligt fabricerade mediebilden av den unge starke framtidspresidenten John F. Med alla sina pengar ryckte pappa Joe, irländsk uppkomling och en gång Hitlerbeundrande ambassadör i London, i tåtarna till journalister, tidningsägare och filmbolag.
Till sin lycka kunde han samarbeta med den stilmedvetna och viljestarka Jacqueline. Tillsammans skapade de av den sjuklige och extremt otrogne John F en idealman.
Det viktiga är inte vad du är utan vad folk tror att du är, predikade Joe.
Våra bilder av politikerna är myter skapade av media.